I slutet av 1900-talet hade Sverige ett av världens bästa energisystem. Det byggde i huvudsak på kärnkraft och vattenkraft plus lokal kraftvärme i de stora städerna. Därutöver kunde planerbar kraft från oljeeldade pannor och gasturbiner sättas in. Även om det fanns några utlandskablar till grannländerna var Sverige självförsörjande på elektricitet. 

Efter hand började detta välfungerande system att saboteras genom politiska ingrepp, som inte styrdes av beprövad teknisk kunskap och erfarenhet utan byggde på drömmar och önsketänkande. Till exempel stängdes kärnkraftverk utan att det fanns några planer på vad som skulle sättas i stället. Åtgärder i form av skatter och förbud riktades mot fossila bränslen samtidigt som ogenomtänkta experiment gjordes med alternativa bränslen som etanol. Beslut fattades om en total energiomställning. Fossilt bränsle skulle ersättas av elkraft. Man visste inte hur det skulle gå till eller hur det skulle drabba medborgarna i form av stora kostnadshöjningar.  

Stora förväntningar riktades mot den ännu inte färdigutvecklade vindkraften, som lanserades med stor entusiasm och rejäla subventioner. Men snart möttes vindkraften med ovilja av folk som bor i vindsnurrornas närhet. Vindkraften visade sig också bli mycket mindre lönsam än vad de inledande glädjekalkylerna hade ställt i utsikt. Det beror på att man gravt har underskattat problemet med att vindkraften inte är planerbar. Det innebär bland annat att det krävs reservkraft att sätta in när det inte blåser. Satsningar på reservkraft har inte gjorts men måste till i framtiden. Denna framtida kostnad borde naturligtvis belasta vindkraften vilket hittills inte skett. Att jämföra exempelvis kärnkraft och vindkraft kilowattimme för kilowattimme är därför missvisande. 

Det är ungefär som om ett flygplan lyfter från Arlanda på väg till Sydney i Australien med halv tank baserat på förhoppningen att passagerarna ska uppfinna ett alternativt bränsle under vägen. På liknande sätt börjar alltfler energisystemkunniga bedömare varna för att det under kalla vinterdagar kan uppstå planerade eller okontrollerade elstopp. På andra ställen, vars energipolitik liknar Sveriges, Kalifornien till exempel, är planerade elavbrott numera normala inslag i befolkningens vardag.  

Det är dumt och onödigt att fortsätta med den amatörmässiga energipolitik som för närvarande bedrivs i Sverige. De ansvariga politikerna skyller visserligen de problem, som förutses även i vårt land, på den ryska krigspolitiken. I själva verket är det inte ryssarna utan oss själva som det är fel på. Vi har negligerat och fortsätter att strunta i naturlagarna. Tyskland och vissa andra länder har tagit enorma risker med sin energiförsörjning genom att göra sig beroende av Ryssland.  

I de statliga energimyndigheterna arbetar ett stort antal duktiga ingenjörer, som inte har mycket till övers för dagens energipolitik. Problemet är att politiken inte vill lyssna på dessa kunniga människor, utan föredrar att ge direktiv om vad som ska göras. Det leder till att ingenjörerna har att välja på att lyda och att söka sig någon annan stans. Hos flera av myndigheterna är personalomsättningen, inte minst på ledningsnivå, därför hög.  

Det är inte svårt att sammanställa listor över hur dagens energipolitik borde förändras. Till exempel bör kärnkraften återstartas i den mån det går. Våra kraftvärmeverk bör få elda med allt slags kommersiellt gångbart bränsle. Dessutom bör den särskilda kraftvärmeskatten som i praktiken omöjliggjort elproduktion i kraftvärmeverk tas bort. Arbetet med att stoppa mindre vattenkraftverk bör avslutas. Framför allt bör alla snedvridande subventioner och regelverk ändras. Detta i syfte att säkerställa att alla olika kraftslag får bära sina egna kostnader och energisystemet därigenom gradvis anpassas efter vad som är ekonomiskt försvarbart. Indelningen av Sverige i fyra elområden måste omprövas. Det är lika stolligt som att dela in landet i fyra matområden med resultatet att maten blir tio gånger dyrare i Norrland än i Skåne. 

Det viktiga är emellertid inte att en rad specificerade åtgärder vidtas utan att energipolitiken bemannas på ett tillförlitligt och hållbart sätt. Ingenjörsvetenskapen snarare än de politiska dogmerna måste sättas i högsätet. Så lyckades Sverige en gång skapa ett energisystem i världsklass och det kan vi göra en gång till. 

En av politiken påtvingad energifattigdom riskerar att leda till större utsläpp av koldioxid eftersom panikåtgärder, sannolikt fossilbaserade, sätts in när elbristen blir för stor. Väljarna kommer troligen att reagera kraftigt när de förstår vartåt den nuvarande ideologiska energipolitiken, som saknar verklighetsförankring, leder. Om Sverige enligt planerna genom att utöka vindkraften ska dubblera elproduktionen till år 2045, så behöver vi bygga en och en halv vindsnurra om dagen fram till dess. Väljer vi i stället kärnkraft så behöver vi bygga en stor atomreaktor vartannat år. Vi har inte ens den specialiserade arbetskraft som behövs. 

Ett land som berömmer sig ha en välfungerande välfärd måste också ha ett välfungerande energisystem. Vi är på väg åt helt fel håll just nu. En ny regering bör utlysa ett energipolitiskt moratorium. Detta för att ta fram en energipolitik förankrad i den tekniska och fysiska verkligheten. 

Lennart Bengtsson, Professor emeritus, University of Reading, UK, Director Emeritus, Max-Planck-Institut für Meteorologie, Hamburg 

Patrik Engellau, civilekonom  

Per-Olof Eriksson, teknisk fysiker från KTH och f d koncernchef Sandvik  

Björn Gillberg, fil. lic., dr h. c.  

Steven Jörsäter, docent i astronomi 

Nils Lundgren, fil. dr i nationalekonomi 

Gösta Walin, Professor emeritus i oceanografi och docent i teoretisk fysik