Sven – Eric Liedman (bilden) är professor emeritus i lärdomshistoria. Han är exempellöst okunnig. Han döljer sin okunskap med ett medvetet luddigt och oprecist språk. Det hjälper inte. Han lyckas ändå inte dölja att han vantrivs i verkligheten och hellre dväljs i sitt gamla, under sextiotalet formade drömsamhälle. 

Han förstår inte vad ekonomisk tillväxt är. Han tror att det är något som staten kommenderar fram och därmed orsakar eller i alla fall bidrar till samhällets fortgående förstörelse. (”Där är det tillväxt som är det naturliga tillståndet. På ekonomismens språk går det inte ens att direkt uttrycka en tillbakagång utan man talar om ´negativ tillväxt´ ”). 

Han tror också att värderingar, moral skapas genom statens ingripande. Han lever fortfarande i en kommunistisk tankevärld som annars är stendöd på alla kontinenter. (”Hayeks påstående är visserligen fullständigt felaktigt / att människorna skapar sig sin moral/; staten, religionen och andra makthavare har ständigt lagt sig i människors livsstilar och gör så än”). Det är en naiv, roande föreställning om att människorna i Sverige skulle bry sig om vad vår föraktade regering tänker och anser. 

Han uttalar sig också tvärsäkert – och okunnigt – om skolans sorgliga tillstånd. (”Däremot är bristande språkkunskaper bland invandrare bara en liten obetydlig delförklaring”). Tillståndet i de utsatta områdenas skolor med de språkkunskaper eleverna har där är alltså en obetydlighet. 

Gång på gång ser han kapitalismen som djävulen – tala om att vara trogen ungdomens föreställningar! (Kostnaderna för de mest hjälplösa, de sjuka, de arbetslösa, de fattiga måste bantas. Däremot ska vinsterna på skattemedel för skol- och vårdägarna lämnas orörda). 

Liedman ömmar för de utsatta eliterna – till vilka han uppenbarligen räknar sig själv. (”Den nya högern är kritisk mot eliterna. Eliterna är de som gör anspråk på att sitta inne med den bästa tillgängliga kunskapen och den säkraste informationen”.) Han anser miljöpartiet vara det enda partiet med riktiga kunskaper om miljöproblemen… 

Men Liedman är framförallt viktig som ett exempel på de humanistiska och samhällsvetenskapliga institutionernas fortgående förflackning. Universiteten håller därför också på att utkonkurreras av växande verksamheter på nätet. 

Jag har länge varit intresserad av språk och studerat ett antal på universitet. Den bästa undervisningen i latin har jag fått utanför universitetet. En eldsjäl bedriver en mångsidig, rolig och entusiasmerande verksamhet på nätet, med kunder i alla världsdelar.  

Här kan ni se ett exempel på en del av hans verksamhet. Det är en mycket vacker film om Herculaneum (Hercolani). Se den även om ni inte kan latin! Ni kommer att förstå det mesta ändå. Och besök staden nästa gång ni är i Italien! Den är vackrare och mer fantasieggande än Pompeji. 

När man tar del av Liedmans betraktelser över skilda ting förstår man också varför universiteten bemöts med stigande likgiltighet.  

Man talar om 68-vänsterns långa marsch genom institutionerna. Jo, resultatet märks. Nu kommer denna generation efterhand att dö ut. Men tyvärr ser man inte någon förändring till det bättre. 

Just nu upplever vi ännu en valrörelse som kännetecknas av ett medvetet och omedvetet användande av felaktig information. Också denna förflackning av det politiska samtalet är en följd av att sådana som Liedman framställer sig och framställs av andra som bärare av kunskap och oväld. Om hans texter skulle vara vad som är att vänta av den på universiteten framodlade kunskapen – vem har då anledning att bry sig?  

Och likgiltigheten inför den politiska debattens allt mer utbredda användning av förtiganden, förvanskningar och rena lögner breder också ut sig. 

Det är sorgligt.