Även om bevisen inte är fullständiga verkar det vid det här laget stå klart att de nedstängningar som genomfördes i många länder under covidpandemin gjorde mer skada än nytta. I en metastudie – det vill säga en sammanställning över resultaten i ett större antal vetenskapliga undersökningar – från Johns Hopkinsuniversitetet görs följande sammanfattande bedömning av vetenskapens nuvarande ståndpunkt: 

”Vad säger bevisen oss om effekterna av lockdowns på dödligheten?” Vi ger ett säkert svar på denna fråga: Bevisen bekräftar inte att nedstängningar haft någon betydande effekt för att minska dödligheten i COVID-19. Effekten är liten eller ingen.

Användningen av lockdowns är ett unikt inslag i COVID-19-pandemin. Nedstängningar har inte använts i så stor utsträckning under någon av det senaste århundradets pandemier. Nedstängningar under den inledande fasen av covid-19-pandemin har fått förödande effekter. De har bidragit till att minska den ekonomiska aktiviteten, öka arbetslösheten, minska skolgången, orsaka politisk oro, bidra till våld i hemmet och undergräva den liberala demokratin. Dessa kostnader för samhället måste jämföras med fördelarna av nedstängningar, som vår metaanalys har visat i bästa fall är marginella. En sådan standardberäkning av nytta mot kostnader leder till en säker slutsats: nedstängningar bör avvisas direkt som ett pandemipolitiskt instrument.

Sverige är ett av de få länder där covidpolitiken inte satsade på nedstängningar. Sverige gjorde alltså rätt. Vi som inte är så vana att gratulera Sveriges politiska ledning för några framgångar får här ett välkommet tillfälle att visa tacksamhet gentemot dem som formulerade covidpolitiken.

Hur det kom sig att Sverige inte slöt sig till nedstängningsivrarna är oklart, i varje fall för mig. Man hade kunnat tro att den statliga coronakommission som granskade den svenska politiken skulle ha tagit tillfället att gratulera de svenska ledarna med anledning av att de inte helt stängt den svenska ekonomin men det gjorde inte kommissionen. Det berodde möjligen på att den uppfattning som Johns Hopkins redovisar ännu inte slagit igenom när kommissionen presenterade sin utredning. (Åsikten att nedstängningar inte bör tillgripas har för övrigt inte helt sopat andra uppfattningar från banan. Till exempel rekommenderar WHO ännu mer drastiska ingrepp till nästa pandemi.)

Men hur kom sig då den för många så oväntade svenska återhållsamheten, ja, rentav förnuftet? En förklaring kan vara att den tidigare ledande statsepidemiologen Johan Giesecke (bilden) värnade den förut allmänna uppfattningen, som då upprätthölls även av WHO, att den bästa politiken vore att låta viruset skölja genom befolkningen varvid flockimmunitet så småningom skulle uppstå. (Förlåt, Johan, om jag feltolkar och vanställer din uppfattning.) Så hade man ju hanterat alla tidigare pandemier såsom Asiaten och Hongkong-influensan. Anders Tegnell, den efterträdande epidemigeneralen, avsvor sig emellertid denna uppfattning men för en utomstående betraktare framstod han ändå som en hängiven proselyt till Giesecke.

Själv tror jag att den svenska coronapolitiken, liksom så mycket annat som i sista hand styrs av landets politiker, bäst förklaras av en allmän och skrämmande oförmåga att se vad som händer och sedan vidta lämpliga åtgärder. Vi ser det när det gäller brottsligheten, utanförskapsområdena, energipolitiken etc. Varför skulle det inte ha gällt coronapolitiken? Tafattheten i samband med coronadöden på äldreboendena var uppenbar. Det hade, förklarar läkare för mig, bara behövts att boendena utrustats med syrgas och att de insjuknade erbjudits elementär sjukvård för att den svenska överdödligheten för åldringar kraftigt skulle ha reducerats. Men så mycket handlingskraft hade inte Sverige.

Men just denna brist på handlingskraft, som uppenbarade sig med sådan överväldigande styrka när Morgan Johansson och Lena Hallengren personligen tog över kommandot över covidpolitiken från Folkhälsomyndigheten, blev i det här fallet Sveriges välsignelse. Vid det laget var ekonomiska nedstängningar högst à la mode bland världens regeringar, troligen för att de gav intryck av beslutsamhet och dådkraft i regerandet. Men att med utgångspunkt i en stridsledningscentral i Rosenbad stänga nästan hela Sverige är ingen enkel uppgift. För att genomföras väl hade en sådan operation behövt ledas av någon som Dwight Eisenhower, överbefälhavare för de allierades invasion i Normandie och sedermera USA:s president. Eisenhower hade garanterat fått totalstopp på den svenska ekonomin.

Men Sverige hade ingen Eisenhower. Vi hade en Hallengren. När detta hände kunde ingen ana vilken tur det var för Sverige. Ledningen fick inte stopp på näringslivet vilket vi nu kan låta oss hyllas för i internationella vetenskapliga undersökningar.