Nyligen kunde vi, i en av Birgitta Sparfs utmärkta krönikor, läsa om läraren Mirjam Haj Younes i Göteborg. Hon tycker själv att hon behövs som förebild, eftersom hon är utövande muslim och eftersom det är så många vita elever i hennes skola. Men hon vet hur hon ska handskas med dem. Hon låter sina etniskt svenska elever veta att vithet inte är en hudfärg utan ett maktsystem som ger dem särskilda privilegier och att de därför bör känna skam över att alls finnas till.

Det sistnämnda har inte Mirjam Haj Younes sagt rakt ut. Men det krävs inget geni för att förstå att det är just skam hon vill ingjuta i barnen för i den här sortens historierevisionism är skambeläggandet av den vita huden ständigt närvarande.

En lärare som sprider villfarelser som syftar till att trycka ner en viss grupp barn enbart beroende på deras hudfärg borde inte få behålla sitt jobb. Men i Sverige är allt tillåtet, till och med historieförfalskning, i alla fall om man får tro den självbelåtna Mirjam Haj Younes. Hon får nämligen särbehandla vita barn negativt utan att skolledningen så mycket som höjer rösten.

Det kan, i någon mån, vara relevant att prata om hudfärg som ett maktsystem i kulturer där människor av en viss hudfärg har förtryckt, diskriminerat och förslavat människor för att de haft en annan hudfärg. Men så har det inte varit i Sverige och därför kan man heller inte tillämpa det tankesättet här. Dessutom är det långtifrån bara vita som ägnat sig åt strukturellt förtryck. Än idag förekommer slaveri på flera platser i Afrika, till exempel, men hör vi någon prata om icke-vithet som ett privilegierat maktsystem för den sakens skull? Naturligtvis inte.

Man önskar förstås att Mirjam Haj Younes skulle vara ett undantag bland dagens lärare, men tyvärr tvivlar jag på det. Hon är sannolikt bara en av många obildade, historielösa lärare som idag strävar efter att få svenska barn att skämmas över sig själva och sitt ursprung. Det får en att undra hur det ser ut på lärarutbildningarna nuförtiden. Vad behöver man egentligen kunna för att få examen och sedan börja undervisa? Inte mycket, efter vad det verkar. I synnerhet verkar det inte krävas några som helst kunskaper om vad Sverige och svenskarna är. Annars skulle Mirjam Haj Younes veta att det inte finns något ”vitt privilegium” i Sverige.

Sverige har historiskt bestått av en homogen, vit befolkning. Vissa – kungahuset, adeln, prästerskapet – åtnjöt förvisso särskilda privilegier men majoriteten av våra förfäder gjorde det inte. De var småbrukare, torpare, statare, backstugusittare, tjänstehjon, rallare, vattenrallare, fabriksarbetare… Redan från barnsben jobbade de hårt och slet i sitt anletes svett för att överhuvudtaget överleva. Vitheten har aldrig garanterat svenska folket några särskilda privilegier.

Min farfar föddes 1872. 1908 gifte han sig med farmor, som var femton år yngre, och tjänade piga i gården intill. Så sent som på 1930-talet skötte de sitt mellanstora lantbruk på ungefär samma sätt som de gjort när de först gifte sig 1908. De arbetade i stort sett alla dygnets ljusa timmar. Farmor tvättade åt sina femton ungar i älven som rann nedanför hemmanet. Sommar som vinter låg hon på knä på bryggan och tvättade, bankade och sköljde tills händerna var iskalla och så nariga att de hade öppna sår. Farfar dog av en hjärtattack 1938, endast 65 år gammal, fullkomligt utsliten. Det är en del av inte bara min utan åtskilliga svenskars historia och den berättar fan i mig inte om några privilegierade människor.

De mest privilegierade i vårt land är faktiskt, om man ska vara helt ärlig, sådana som Mirjam Haj Younes själv. Hon har, på grund av våra (vita) förfäders strävsamma arbete och slit, haft tillgång till fri skolgång och ett fritt yrkesval. Nu tillåts hon att kränka vår historia och vårt kulturarv genom att pådyvla våra barn att de har en skuld enbart för att deras hud är ljusare än hennes egen.

Dags att sätta henne, och hennes likar, på skolbänken. Jag föreslår två terminers obligatorisk historieundervisning samt läsning av de gamla arbetar- och statarromanerna och uppföljning med TV-serierna Mor gifter sig, Raskens och Godnatt jord – allt med mycket stränga examensprov. Det minsta man kan begära av människor som har som arbete att undervisa dagens unga är att de kan vår svenska historia.

Bild: Statare på Julita gård, fotot från Nordiska museet