Det är så mycket som går fel i västerlandets politik, särskilt svensk verkar det, att man inte längre kan skylla problemen på enstaka misstag utan måste leta efter bakomliggande metoder i dårskapen.

Jag har därför gjort en taxonomi vilket, om jag begripit rätt, betyder att dela in företeelser i olika arter. (Till exempel har EU infört en taxonomi för att skilja håll- och förnyelsebara energikällor från fossila och ohållbara. Med utgångspunkt i denna taxonomi har EU bestämt att naturgas är håll- och förnyelsebar eftersom Europa behöver naturgas och det vore ohållbart att neka Europa vad Europa behöver. Om naturgasen i framtiden inte längre behövs kan man förstås taxonomera tillbaka den till fossil.)

Låt mig börja med exemplet svensk invandringspolitik så du förstår vad jag menar. Sverige har sedan decennier taktat någon miljon nya uppehållstillstånd per årtionde med tillfälliga avvikelser såsom toppåret 2015/16. Till skillnad från för tio år sedan finns det numera knappt någon som ser fördelar för Sverige med det fortsatta inflödet. Ändå finns ingen uppenbar politisk vilja hos något parti att stoppa tillförseln.

Detta kan, enligt mitt tänkande, inte bero på någon tillfällighet. Det måste finnas något bakomliggande systemfel. Min taxonomi över bakomliggande systemfel innehåller två huvudkategorier, dels sådana som har med inkompetens och dumskallighet att göra, dels sådana som växer ur konspirationer och onda planer.

Vem som än vore huvudansvarig för invandringspolitiken – nu är det Morgan Johansson – så skulle hon behöva överlägsen kompetens för att ändra kursen för den oceanångare som migrationspolitiken utgör. Vi står inför en värld av intressen som alla har något att vinna på att hålla kursen oförändrad: migranterna själva, de inblandade statliga och kommunala administratörerna, tusentals frivilligorganisationer som försörjs med skattepengar för att propagera för fortsatt drift av verksamheten. Jag tror inte ens Annika Strandhäll eller Lena Hallengren – eller dessa båda tillhopa! – skulle ha ledarskapskompetens nog för att ställa maskintelegrafen i läge FULL KRAFT BACK. Det krävs folk som Napoleon och Churchill för att klara sådant. Om jag vore Strandhäll skulle jag nog försiktigtvis inte ens försöka begränsa uppehållstillstånden. Det är lättare för henne att bara avgå om det kör ihop sig ordentligt.

Onda planer och möjliga konspirationer finns det i denna fråga gott om. Själv brukar jag tjata om att det välfärdsindustriella komplexet vill ha nya klienter. En del säger att socialdemokraterna gärna importerar nya väljare. Islamister har långsiktiga planer på att med hjälp av migration och överlägsen fertilitet erövra Europa.

På motsvarande sätt är det med andra politikområden både i Sverige och utomlands. Till exempel klarade sig Sverige oförtjänt bra under coronapandemin (om man bortser från den brist på kommunal företagsamhet som förhindrade att sjuka i åldringsvården fick syrgas och därför dog i onödan, se mer här). Det berodde på att vi undvek nedstängningar vars konsekvenser fortfarande skadar så många andra länder. Men varför stängdes inte Sverige på samma vis som dessa andra?

Mitt grundtips är att det var för svårt för en vimsig regering som inte var med i matchen utan hade lämnat all styrning till myndigheterna – i syfte att ”undvika ministerstyre” – att genomdriva det administrativa storverk som det är att stänga en hel nationalekonomi och med lagom typ av bestraffningar säkerställa att den håller sig stängd. I Spanien ska folk ha köpt hundar för att få en ursäkt att fly hemmet när hundarna behövde ut och kissa. Hur kontrollerar myndigheterna sådant? I Sverige fick coronat administreras av Tegnell och hans kollegor.

Men hade inte en del medicinska experter dolda planer, till exempel just Tegnell som ståndaktigt, verkade det i alla fall, höll fast vid WHO:s ursprungliga och troligen rättänkta planer att eftersträva flockimmunitet? Det betydde att knappt göra något alls, framför allt att inte stänga ekonomin, vilket så här i efterhand verkar klokt fast ingen vågade erkänna bevekelsegrunderna. Eller också handlade det, som sagt, bara om svagt handlag?

The Wall Street Journal har upptäckt samma syndrom som jag, nämligen att länder låter bli att lösa sina problem vilket kan bero antingen på oföretagsamhet eller något mer illavarslande. Europa, särskilt Storbritannien, oroar sig i dagarna för extremtemperaturer med 40 grader i London. Men Europas politiska ledare har knappt gjort någonting för att lösa de akuta konsekvenserna av då och då återkommande värmeböljor, säger tidningen i en ledare, som till exempel att installera luftkonditionering där gamla, sköra människor vistas. Det är praktiskt och kräver handlingskraft, något som man helst håller sig borta ifrån. I stället använder man hundratals miljarder dollar för att bli fossilfri runt år 2050. ”En plan för utsläppsminskningar om trettio år är ingen plan alls för Europas faktiska, nutida nödsituationer”, skriver tidningen. ”Vanliga européer kommer även denna vecka att få betala priset för sina ledares dårskap.”

Om jag hade jobbat på tidningens ledarredaktion hade jag lagt till att de engelska myndigheternas oföretagsamhet kanske inte har bara med dårskap att göra utan även med en listig, långsiktig plan med syftet att skrämma upp folk ordentligt så att de går med på allt som politikerna hittar på för att någon gång kanske lyckas påverka klimatet. Blir folk skrämda nog kanske de överser med politiska missgrepp såsom vindkraftsutbyggnaden till havs.