Den moderna västerländska kulturen med de anglosaxiska länderna som huvudsaklig drivande kraft är det mest storslagna som mänskligheten någonsin har skapat. Det började med upplysningstiden då vetenskaperna grundades och utvecklades och fortsatte med den industriella revolutionen då kunskaperna togs i bruk och förfinades. Produktivkrafterna har sedan under några hundra år fortsatt att göra underverk som människor nu för tiden anser vara självklarheter och mänskliga rättigheter, till exempel telefoner, rinnande vatten (kallt och varmt) inomhus, varma, bekväma kläder och god mat i lyxiga ICA-butiker, men knappt ens stått till förfogande för gamla tiders kungar.

Låt mig framhålla två särskilt märkvärdiga drag hos denna process. Den moderna utvecklingens första särdrag är att den inträffade utan någon plan. Fria människor tog initiativ utan att bli störda av en överhet som ville sno åt sig frukten av deras framgångar. Folk fick vara i fred. Det är märkvärdigt. Vid alla tidigare tillfällen i historien när utvecklingen tog ett litet språng – 1300-talets italienska renässans kan vara ett exempel – var etablerade makthavare strax framme för att roffa vad de kunde komma åt och lyckades på så vis lägga hinder i vägen för den fortsatta utvecklingen. Men i västerlandet fick den pågå.

Den andra utmärkande egenskapen för det västerländska historiska förloppet är den långtgående ekonomiska jämlikheten mellan samhällsmedlemmarna. Visst kan en verkställande direktör (CEO, alltså) tjäna femtio gånger mer än en arbetare (vad det nu är) men det är ingenting mot de ekonomiska skillnader som varit det normala i historien, tänk exempelvis på pyramidbyggarsamhället i det antika Egypten. Vår tid är också den första då själva begreppet jämlikhet allmänt uppfattats som något eftersträvansvärt snarare än som ett plumpt skämt.

Att dessa två särmärken kunde sätta sin prägel på det moderna västerländska samhället berodde på demokratin eller om det möjligen var tvärtom, alltså att särmärkena skapade demokratin. Demokratins grundbult är att folk är fria att göra vad de vill utan att någon lägger sig i.

Emellertid behöver samhället en överhet med uppgift just att lägga sig i. Någon ska se till att det finns ett rättsväsende, någon ska bygga vägar och hamnar, någon ska bestämma om flaggan och nationalsången. Därför behövs en stat.

Mellan de fria medborgarna och staten ligger en oundviklig konflikt på lur eftersom statens väsen och uppgift är att styra och, om staten får bestämma själv, ju mer statlig styrning desto bättre.

Denna demokratins inneboende och oundkomliga motsättning kände vi till från början. Hur folket skulle skyddas och skydda sig från staten var den viktigaste fråga som USA:s Founding Fathers diskuterade när de förberedde landets regeringsform. De tog som bekant saken på tillräckligt mycket allvar för att i konstitutionen garantera medborgarna rätt att inneha vapen så att de skulle kunna förena sig och kämpa mot en möjlig tyrannisk stat.

Ett av de övriga medel som Founding Fathers kunde uttänka för att hålla den nödvändiga överheten på mattan var att medborgarna skulle utse överheten i allmänna val. Men observera att rösträtten bara var ett av många medel att motverka överhetsstyre vid sidan av det som är demokratins bas, nämligen friheterna, exempelvis näringsfriheten, yttrandefriheten, äganderätten och så vidare. Även om vi i Sverige tror att rösträtten är själva definitionen på demokrati så är valsystemet i verkligheten bara en av flera kontrollmekanismer.

En i demokratin inneboende risk som Founding Fathers inte verkar ha uppmärksammat är den som numera hotar att undergräva det västerländska samhällsskicket. Ty att västerlandet ägnar sig åt en sorts självskadebeteende som riskerar att ta kål på hela systemet kan numera knappast betvivlas. Den gemensamma nämnaren för attackerna mot västerlandet, vare sig anfallen kommer från sexuella minoriteter, ursprungsfolk, centralbyråkrater, psykiskt funktionsnedsatta, Turkiet eller andra som definierar sig som offer för avoga omständigheter är att de vill ha pengar eller andra oförtjänta favörer från de västerländska statskassorna. De vill få västerlandet att skämmas och därför öppna bidragskranarna. När ”ropen skalla, förtryckta är alla” så skakar det så framgångsrika västerlandet i sina grundvalar. Dess framgångar, dess mildhet och dess omsorg om mänskliga rättigheter – även om det dödar oskyldiga människor i onödiga krig – sätter dess särart och framtid på spel.

Skälet till denna skadliga utveckling är att människan i det demokratiska, framgångsrika västerländska samhället har en naturlig tendens att förvandla sig till detta samhälles klient enligt den från odemokratiska samhällen inhämtade principen att i valet mellan att försörja sig av eget eller andras arbete så föredrar de flesta, om allt annat är lika, att försörja sig av andras arbete. (Inte ens kapitalistiska företag, som tidigare betraktades som frihetens solida och pålitliga fundament, är numera opåverkade av sådana menliga drifter. Se bara hur de ställer sig i bidragsköer att få olika slags hållbarhetsunderstöd.)

Den förste som, mig veterligen, uppmärksammade denna i demokratin inneboende fara – så mycket större som den demokratiskt valda överheten naturligtvis med tillfredsställelse ser folket underkasta sig för att få förmåner från staten – var den franske adelsmannen de Tocqueville som efter en lång resa i den nya demokratin USA skrev en bok med titeln Om demokratin i Amerika. Så här står det till exempel:

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!