I Parisavtalet från 2015 enades de flesta av världens länder om att åtminstone sträva efter att världstemperaturen vid nästa sekelskifte inte ska ha ökat mer än 1,5 grader sedan förindustriell tid. (Jag har alltid misstrott det målet, inte minst på formella grunder, eftersom mänskligheten inte har någon spak som reglerar världstemperaturen. Men det handlar delvis om show biz och det är lättare att väcka opinion genom att tala om grader, som folk vet vad det är, än om det som mänskligheten eventuellt kan kontrollera, det vill säga mängden utsläpp av koldioxidekvivalenter mätt i ton, vilket knappt går att begripa eftersom det inte syns och inte borde väga något eftersom det hänger i luften utan att ramla ned.)

Parisavtalet efterträdde Kyotoavtalet som hade ett likartat mål. Kyotoavtalet bröt samman för att de undertecknande ländernas utsläppsmål var bindande. När hälften av de 36 utvecklade länder som skrivit på inte uppfyllde sina förpliktelser fanns det liksom inget avtal kvar. Därför gjordes Parisavtalets utsläppsmål lösare i kanten. Länderna får, under internationella påtryckningar från aktivistnationer som Sverige och kanske USA, själva bestämma om sina utsläpp.

Om man skulle slå vad om Parisavtalets hållbarhet vore det nog säkrast att satsa emot. Världens folk är sannolikt inte redo att ta på sig denna tagelskjorta. Just nu gillras ett antal besvärande utmaningar som alla beror på att politiker i olika länder inte vet om de ska tro på klimatalarmisternas varningar om en stundande värmekatastrof eller om de ska bry sig mer om väljarna som genom den nyligen uppflammande inflationen börjar upptäcka hur det här med energiomställning verkligen känns när det kommer närmare och manifesterar sig i dånande vindkraftverk inpå knuten och bensin för 25 kronor litern. Kanske anar väljarna också att det vi hittills sett bara är ouvertyren till vår tids version av operan Ragnarök.

För att nå målet om 1,5 grads temperaturhöjning, har man räknat ut, måste världen börja minska de totala utsläppen av växthusgaser senast 2025. Per 2030 måste utsläppen ha minskats med 43 procent jämfört med 1990. Men enligt beräkningar som gjorts på grundval av de planer som länderna presenterat enligt Parisavtalet (som alltid är överdrivna) ser det snarare ut att bli en minskning på sju procent.

Diagrammet ovan visar hur det har gått med fossilutsläppen fram till 2020. Kurvan tycks obetvinglig men trots det skedde ett hack nedåt det sista året. Om detta berodde på miljöpolitiken eller på coronat är oklart för mig men jag gissar på det senare.

Förra årets klimatmöte i Glasgow slutade med grus i maskineriet eftersom länderna inte kunde enas om hur utsläppsminskningarna skulle fördelas. Frågan uppsköts till innevarande års klimatmöte i Sharm el Sheik i Egypten. Men redan nu har ett antal länder, inte minst Indien och Kina, förklarat dels att de kommer att öka sina emissioner, dels att de utvecklade länderna bör betala mer till utvecklingsländerna. För att understryka sina känslor kallar de förra årets skotska avtal för ”Kolonialpakten i Glasgow”.

Hur Sverige kommer att ställa sig om medborgarna börjar morra är osäkert. Officiellt är vi det ståndaktigaste landet i världen när det gäller att värna hållbarheten men som vi har sett behövs det bara några ovanliga höjningar av energipriserna för att politikerna genast ska lova återbäring på bensinen och rabatt på elektriciteten. Vad händer när inflationen verkligen börjar kännas i plånboken och räntan stiger med några procent? Hushållens skulder är ungefär lika stora som BNP vilket betyder att varje procents räntehöjning motsvarar vad Sverige ger i bistånd. Och vill man få bukt på en inflation på sex procent om året räcker det inte med räntehöjningar på enstaka procentenheter.

I USA har Biden iscensatt ett nästan parodiskt spel. Inledningsvis fattade presidenten beslut om att försvåra för utvinningen av fossila bränslen. Han stoppade pipelines och förbjöd vidare utvinning av olja och gas på statlig mark.

Hans politik i kombination med internationella oljeprishöjningar ledde till protester över höjda drivmedelspriser från de amerikanska väljarna. Därmed hade han ett problem ty om han uppmuntrade amerikansk produktion så skulle han reta de amerikaner inför vilka han ville framstå som en miljökämpe och om han inte gjorde något alls skulle han få bilförarna emot sig.

Hans kompromisslösning blev att försöka på Saudiarabien att öka sin oljeproduktion vilket dels misslyckades, dels retade saudierna. Han övergick då till att skylla prishöjningarna inte bara på Putin utan också de amerikanska oljebolagen som han hävdade drev upp bränslepriserna av ren girighet. För att slippa pumpa mer amerikansk olja och ändå få ned bränslepriserna började han tappa de amerikanska oljelagren vilket gav kortvarig hjälp.

Sedan bet han huvudet av skammen och gav 3 500 borrningstillstånd på federal mark som miljögrupper hävdade var lagligen fredad mot oljeutvinning varefter de stämde regeringen. I dagarna har presidenten skrivit ett brev till oljebolagen och bett dem pumpa mer samtidigt som han passade på att skälla på dem för att de tjänar för mycket. Detta har lett till ilskna protester från oljebolagen som skjuter ifrån sig all skuld. Till exempel förklarar ExxonMobil att bolagets årliga investeringar i ny oljeproduktion varit dubbelt så stor som dess årsvinst.

Hur denna soppa ska kunna leda till ett stabilt, någorlunda konfliktfritt och dessutom fungerande energiskifte är mer än jag för närvarande kan begripa.