Det kannstöps i media om vilka politiker som vann och vilka som förlorade på det senaste försöket att peta justitieminister Morgan Johansson genom ett misstroendevotum. Jag kan inte se att någon vann. Åkesson, som tog initiativet, och de andra borgerliga partiledarna, som hängde på, står med lång näsa. Nu, när dammet troligen lagt sig, frågar sig medborgarna vad det var för mening med borgarnas putsch. Trodde de verkligen att de skulle bli av med Johansson några månader före valet och vad hade det i så fall gjort för nytta? Justitieministern tjänar dem väl bättre att skrämmas med som aktiv, hotande kraft än som avdankad föredetting.

Statsministerns åtminstone av mig oväntade motdrag att hota med hela regeringens avgång kändes först tilltalande djärvt. Det var som en rejäl pokersatsning i hopp om att motståndarna inte skulle våga syna korten utan i stället vika ned sig. Det hade nog inte känts bra för borgarna om intermezzots eftermäle blivit att borgarna gjort ett okynnesdrag som i onödan störde både valet och Natoförhandlingarna.

Själv förstod jag aldrig varför Andersson inte bara kvickt och lätt sparkade Johansson och vandrade vidare med en ny justitieminister. Det skulle hon nog inte ha förlorat några röster på. Dessutom skulle hon ha sluppit den genom avtalet med Kakabaveh etablerade kopplingen mellan en eventuell misstroendeförklaring och Natoförhandlingarna. Nu blir Natofrågan sannolikt en viktig del av valdebatten vilket var precis det hon velat undvika. (Jag förstår inte heller varför Kristersson vill hålla Nato borta från valdebatten. Där har han ju en vinnarposition i egenskap av en politiker som i årtionden argumenterat för just det som folket nu önskar, nämligen medlemskap i Nato.)

Alla ledande politiker vill numera att Sverige blir medlem i Nato. Genom misstroendefrågan verkar de kollektivt ha skjutit sig i den gemensamma politikerfoten. Intern svensk splittring hjälper inte de internationella förhandlingarna och Kakabaveh-frågan om svenskt stöd till kurderna har retat Turkiet ytterligare. Själv baxnar jag över att statsministern förra gången det begav sig lovade riksdagsvilden Kakabaveh extra beskydd för kurderna om bara vilden stödde Andersson som statsminister. ”Om du, Kakabaveh, röstar på mig så ska jag se till att lägga svensk utrikespolitik till rätta för ditt utländska gäng.” Det verkar synnerligen oförsiktigt att sätta utrikespolitiken i pant hos ett utländskt intresse, nämligen kurderna eller kanske bara ett visst kurdiskt parti, för att vinna fördelar inte för Sverige utan ett visst svenskt parti, socialdemokraterna. Kanske är den sortens underslev inte kriminellt men för mig känns det farligt nära korrupt.

Det som plågar mig mest är emellertid den skada affären gör på vårt lands anseende. Jag minns en tid när man var stolt att presentera sig som svensk när man kom utomlands. Också det här med humanitär stormakt kunde ge gott renommé som man i nödfall kunde yvas över även om det för tänkande människor mer kunde tåla att skrattas åt.  

Men nu! Världens ögon är fästade på oss på grund av Nato-ansökan. Det ser skurkstaten Turkiet hunsa och förnedra oss, landet vars namn en gång ärat flög över jorden. Det känns ledsamt att trona vid minnet av fornstora dar som politikerväldet nu gjort så hopplöst passé.