Någon gång under historien förvandlades de apmänniskor som befolkade den skandinaviska halvön till ansvarskännande, solidariska, flitiga och allmänt dugliga människor som Geijers Odalbonde, Runebergs Bonden Paavo och Bitte Assarmos farmor. När dessa människor under förrförra århundradet fick lära känna elektriciteten och fossilerna satte de igång en troligen unik ekonomisk utveckling. I varje fall förvandlade sig Sverige på mindre än ett sekel från Europas fattigaste land till ett av världens rikaste.

En fråga som vår samtid tyvärr inte ställer sig är om svenskarnas framgångar berodde på vår mentalitet eller på vad som kunde hämtas i naturen, naturligtvis inte bara elen och bensinen utan också järnmalmen och skogsråvaran.

När jag gick i Sofia folkskola på Söder i Stockholm ställdes frågan mycket noggrant av fröken men besvarades enligt min nuvarande uppfattning felaktigt. Hon sa att Sverige, som vid det laget höll på att bli en internationell succé och förebild, hade sina rikliga naturresurser att tacka för de goda resultaten.

Jag har funderat mycket på det där. Hur kunde den kloka folkskolelärarinnan Laura som var från Obbola och hade kringlade flätor runt öronen och spelade så fint på klassrumsorgeln ha så fel i en avgörande fråga? Visste hon inte att Schweiz, som knappt har några råvaror alls, redan då var ett ekonomiskt lyckat land? Trodde hon att schweizarna levde på gökursgruvor? Var det henne obekant att Brasilien, med sina enorma naturtillgångar, var helt ekonomiskt efterblivet?

Fröken Laura var inte ensam om sin uppfattning. Så stod det även i geografiboken. Jag har kommit fram till att svenskarna inte kände sig själva. De förstod inte att de under århundradena gemensamt, ordlöst och omedvetet experimenterat fram ett beteende som gjorde det möjligt att leva någorlunda drägligt i ett kallt och ofruktbart land. Hemligheten var flit och snålhet. Odalbonden dikade och byggde hägn av åkrarnas stenar, Paavo tog hälften bark i brödet för att kunna hjälpa sin svältande granne, Bittes farmor kröp antagligen på marken för att komma åt de sista bären till sylten.

Såklart att ett sådant folk skulle göra ekonomiska underverk när det fick tillgång till elektriciteten och fossilerna. Men lika gemensamt, ordlöst och omedvetet som det utvecklat sin duglighet när armodet skapade motivation så la det de tunga plikterna och kristna dygderna på hyllan när välståndet började ge dispens från de tidigare så noga av hela samhället inpräntade åliggandena.

I ett antal decennier har Sverige nu, utan att förstå konsekvenserna, målmedvetet arbetat bort inte bara alla motigheter som kan uppträda på livets stig utan också inskolat nya årskullar i övertygelsen att det är deras mänskliga rättighet att undslippa motgångar som till exempel besväret att läsa läxor och att vara tyst om en lärare gör försök att undervisa.

Mänskliga rättigheter betyder för det mesta att rättighetsinnehavarens bekymmer ska lösas av någon annan, till exempel en specialpedagog, en psykiater, en könsbytesterapeut eller en bidragsbedömare. Jag tror att just denna föreställning är Sveriges alltmer överskuggande problem och förklaringen till nästan alla utmaningar som samhället ser omkring sig. Men det värsta är inte att nya generationer hela tiden kräver tidigare okända rättigheter, det värsta är att överheten med politikerna i spetsen inte bara tillgodoser de allt högre kraven utan också hela tiden uppfinner nya rättigheter, till exempel kortare arbetstid, fler kollegor och höjda flerbarnstillägg.

Vi står inför ett mentalt problem. Vi tror kanske att landet har för få poliser, men i själva verket handlar det om en med tiden alltmer försvagad sinnesförfattning. Polisen liksom lärarna och andra myndighetspersoner har fastnat i mentala vanor som de inte kan ta sig ur trots att de själva får lida av dem, till exempel lärare som saknar auktoritet nog att få tyst på klassen.

Likaväl som Sveriges uppgång berodde på svenskarnas mentalitet så beror landet sönderfall på befolkningens sinnesförfattning, men vi känner fortfarande inte oss själva.  Det normala för samhällen på deken är att de så småningom bryter samman rent ekonomiskt när staten inte längre har råd att uppfylla alla löften och rättigheter den delat ut. Troligen blir detta även Sveriges öde.

Men det finns en nödlösning som eventuellt skulle kunna mobiliseras. Det är minnet hos alla medborgare över fyrtio eller femtio år som har upplevt ett Sverige med en annorlunda och avsevärt mer gynnsam mentalitet. Alla dessa är ännu inte helt utslagna av ålderskrämpor och borde därför kunna utnyttjas i en stor moralisk väckelserörelse för att åter få Sverige på fötter. Problemet är nog att många av dem redan har tappat tron på en ordnad uppryckning av nationen och därför inte har lust att ställa upp.

Kanske lika bra det. Då återstår bara den internationella standardlösningen för failed states som är ett institutionellt och ekonomiskt sammanbrott där envar får ordna sitt liv efter förmåga vilket leder till att en ny sorts samhälle så småningom växer fram.