I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver kristdemokraterna Ebba Busch och Jakob Forssmed att ”57 procent av biståndstagarna i försörjningsstödet [under 2020 var] arbetsföra” och att ”personer med arbetsförmåga inte bör ha försörjningsstöd”. Det senare är lätt att hålla med om. Men därefter kommer problemen.

Den svenska välfärdsstaten och därmed de politiska partierna inklusive kristdemokraterna har svårt att rent intellektuellt hantera det uppenbara faktum att dessa 57 procent, som ju påstås vara arbetsföra, valt att hellre leva på bidrag än att skaffa sig ett avlönat arbete. Välfärdsstaten och därmed även kristdemokraterna vill få det till att de 57 procenten inte själva valt bidragsförsörjningen utan på något vis blivit tvingade till det: ”Vi kan inte tolerera att arbetsföra människor inte ges en chans till en arbetsgemenskap och en egen försörjning”. Vem skulle ha berövat dem den chansen?

Välfärdsstatens dilemma är att den inte kan tåla tanken att det finns många människor som hellre lever på bidrag än arbetar. Det beror på att välfärdsstaten har en speciell människosyn, nämligen att det naturliga för människan är att alltid vilja försörja sig själv för att slippa skämmas inför sina medmänniskor och därför klättrar på väggarna av ångest vid iråkad arbetslöshet. Den människosynen är viktig för välfärdsstaten ty den legitimerar välfärdsstatens existens. Om folk inte har denna läggning blir det svårt för välfärdsstaten att förklara sina ständigt svällande hjälpprogram. Varför ska man hjälpa den som inte hjälper sig själv utan i stället tjuvaktigt missbrukar den hjälp som finns att få?

Den människosynen gällde nog i det gamla Bondsverige, där folk visserligen var solidariska med dem som hade försörjningsproblem, men höll noga koll på att ingen missbrukade solidariteten och försökte leva på andras bekostnad i stället för att arbeta.

Kristdemokraterna verkar ana att den gamla ordningen inte längre gäller. För att komma till rätta med välfärdens fripassagerare vill de därför bland annat inrätta ett system med ”hembesök hos bidragstagare”. Det låter som någon form av barsk myndighetskontroll, men så är det inte. Syftet är i stället att ”stötta, vägleda och hålla nära kontakt för att identifiera risker och möjligheter i hushåll som finns i eller har risk att fastna i bidragsberoende och långtidsarbetslöshet”. Receptet är terapi mot arbetslöshet och mot de onda krafter som förhindrar arbetsföra att arbeta (plus att välfärdsstaten först måste ge dem en bra bostad: ”Människor behöver kunna starta upp ett eget liv och där är bostadssituationen central”).

Men även om folk i Bondsverige höll koll på varandra fanns det, då liksom nu, människor som inte drog sig för att ligga andra till last. (Märkte du att jag använde uttrycket utan att sätta dit citattecken? Jag ville därmed markera att ”ligga andra till last” inte är någon fördomsfull och unken metafor utan en hyggligt exakt beskrivning av ett sakförhållande.)

Gamla tiders myndigheter hade en mindre hjärtnupen inställning till dessa människor än vår tids välfärdsstat vilket beror på att de inte, som den moderna välfärdsstaten, rullade i skattebetalarnas pengar och därför lärt sig att slösa med dem. Samtidigt fanns redan då ett slags välfärdsinstinkt hos överheten som drev den att se till att folk åtminstone inte svalt ihjäl. (När jag för första gången kom till Indien och såg alla tiggare på trottoarer och i rännstenar insåg jag att det var skillnad på Indien och Sverige. Den indiska överheten saknar varje ambition att bedriva socialhjälp. Den har inte ett godhetsben i kroppen utan kan med likgiltighet och tolerans väl utstå att medborgare tynar bort i allas åsyn.)

Fram till 1965 gällde i Sverige en Lösdriverilag enligt vilken den som inte arbetade kunde dömas till tvångsarbete. De som tvångsarbetade fick mat på det allmännas bekostnad. Systemet var därför ett slags socialhjälp kombinerad med ett starkt incitament, i form av frihetsberövande, att av egen kraft ta sig ur sin belägenhet.

En slutsats kristdemokraterna skulle kunna dra är att socialhjälp till obesuttna må vara befogad men bara om hjälpen är förknippad med andra sorters obehag som gör att lusten att missbruka den utplånas. Socialhjälpsmottagaren måste till exempel förhindras att ägna sig åt behagliga fritidssysselsättningar som att sitta på torget med polarna och dricka kaffe, röka hasch och spela kort. Om de i stället tvingades sitta heltid i en trist lokal och glo i en outhärdligt tråkig sfi-bok och bli förhörd på svenska glosor skulle de till slut kunna komma fram till att lönearbete trots allt vore ett mer drägligt alternativ.

Kanske är det, slår det mig plötsligt, den sortens befogade trakasserier mot bidragsbedragare kristdemokraterna har i sinnet när de beskriver sitt ”åtgärdsprogram för arbetsföra”. Där ska ingå fokus på språkkunskap, utbildningskontrakt, arbetsträning, arbetspraktik, matchning, krav på inrapporterade underlag, uppföljning och progression ”så att antalet arbetade timmar ökar samtidigt som bidragstagandet successivt minskar”, i så fall troligen för att de arbetsföra arbetslösa inte står ut med den hjälp kristdemokraterna vill att välfärdsstaten ska tvinga på dem och att de därför i stället väljer att på allvar ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Om dagen ändå är sabbad kan man lika gärna jobba.

Min kompis läkaren säger att det system jag föreslår aldrig skulle kunna fungera eftersom bidragsklienterna snabbt skulle överlista systemet genom att vid första tecken på statligt eller kommunalt tvång skulle begära sjukskrivning hos en läkare som till slut inte skulle stå ut med tjatet utan i stället utfärda det önskade sjukintyget.