MOHAMED OMAR: Münchhausen och Muhammed

Baron Karl Friedrich von Münchhausen var en verklig människa som levde på 1700-talet. Men det är sagofiguren Münchhausen och inte den verklige människan som blivit berömd. Aldrig hade väl baronen där han satt på sitt gods i Hannover kunnat drömma om att hans namn en gång skulle flyga över världen.

Visst var han en skicklig berättare, som också kryddade sina berättelser med överdrifter för att roa sina vänner. Men jag har svårt att tro att baronens egna berättelser om sina bedrifter var lika fantastiska och groteska som de nedtecknade sagorna om honom. Dessa sagor, som alltså gjort baronen berömd, skrevs av en bibliotekarie från Kassel. I slutet av 1700-talet måste denna bibliotekarie, som hette Rudolf Raspe, av vissa skäl lämna sin stad och gå i landsflykt till England.

På den tiden var ju kurfurstendömet Braunschweig-Lüneburg, även kallat kurfurstendömet Hannover, i personalunion med kungariket Storbritannien. Hannoverska trupper deltog på britternas sida i det amerikanska frihetskriget.

I England fick han det svårt att klara sig. För att rädda sin ekonomi kom han på en idé: han hade hört en del av den gamle baronens berättelser och tänkte att de, något förbättrade, skulle bli en bra, och säljande, bok.

Och så utkom år 1785 i England Baron Münchhausens berättelser om sina underbara resor och sina fälttåg i Ryssland. Det gick som författaren ville, boken fick stor spridning, spreds i flera upplagor och översattes till skilda språk. Baronen tar tjänst som officer i den ryska armén och följer med på dess fälttåg mot turkarna. Där blir han tillfångatagen och såld som slav:

”Trots allt mitt mod och trots min ädla springares snabbhet och smidighet vann jag, under kriget mot turkarna, inte alltid de framgångar jag skulle kunnat önska. Jag hade till och med oturen att bli tagen tillfånga, naturligtvis på grund av mina fienders oerhörda övermakt. Och vad som är ännu sorgligare, jag blev såld som slav. Turkarna behandlade sina krigsfångar på det sättet.”

Nu är sagorna om Münchhausen varken allvarliga eller sorgliga, men verkligheten som skymtar bakom sagorna är både allvarlig och sorglig. Tusen och åter tusen européer blev genom århundradena slavar hos turkar och morer. Det är få som minns dem idag, i stället har vi för vana att frossa i egen skam genom att bara älta hur Europa behandlat andra illa.

Spaniens störste författare Cervantes var en tid slav i Afrika. Han togs tillfånga av algeriska korsarer i september 1575, då han var på väg från Italien till Spanien med sin bror Rodrigo. Korsarerna, som var den tidens jihadister, förslavade Cervantes och krävde lösen. I Don Quijote låter Cervantes en annan, fiktiv, slav berätta följande, som vittnar om vad han själv upplevde:

”Jag fick bära bojor, mer som tecken på att jag var en lösenfånge än för att jag inte skulle fly, och så tillbragte jag min tid i fångkvarteren tillsammans med ett stort antal kristna herremän och höga personer som var uttagna och hållna för lösen. Men trots att hunger och nakenhet plågade oss mest hela tiden, var det ingenting som smärtade oss mera än att ständigt bevittna de gruvliga grymheter som min herre använde gentemot de kristna. Varje dag hängde han någon, spetsade en annan på påle, lät skära örat av en tredje, och det gjordes av minsta anledning eller ingen anledning alls, så att till och med turkarna visste att han gjorde det för att det roade honom och för att det låg i hans natur att vilja vara hela mänsklighetens bödel. Den ende som klarade sig undan honom var en spansk soldat vid namn Saavedra, som han aldrig någonsin bar hand på eller lät andra misshandla eller sade ett ont ord till, trots att den soldaten hade gjort allt för att fly och prövat flyktplaner som det talades om länge bland fångarna. Mer än en gång trodde vi alla att han skulle bli spetsad för något av sina försök, och detsamma trodde han själv.”

Tyvärr lever den barbariska idén om slaveriet kvar inom islam, den har inte helt dött ut. Det finns fortfarande muslimska lärde som försvarar denna grymhet. Vad beror det på? Jo, att slaveriet har ett så tydligt stöd både i Muhammeds bok Koranen och i hans undervisning. Muhammed själv ägde slavar.

Men i andra Münchhausen-sagor är baronen inte slav utan sultanens gunstling. Baronen fullgör olika uppdrag åt turken och de blir så förtrogna att de dricker ihop. ”Man äter mycket bra vid det turkiska hovet, men, som herrarna veta, har Muhammed förbjudit sina troende allt bruk av vin. Nå, trots koranen finns det nog en och annan, som i smyg tar sitt glas. Och till dem hörde sultanen.”

Men även om sultanen inte uppträdde som en rättrogen när det kommer till nykterhet, så var han desto mer såsom en rättrogen ska vara i sin brist på humor. Baron Münchhausen och sultanen ingår ett vad: han får fyra timmar på sig att hämta en fin tokajer från Wien till palatset i Konstantinopel. ”Om vinbuteljen fråga inte är här inom fyra timmar”, säger sultanen, ”låter jag utan förskoning hugga huvudet av er. Ty jag är inte van att låta skoja med mig, som ni kanske vet.”

I detta sitt sätt liknande sultanen, som också var kalif och de troendes furste, sin företrädare profeten. Muhammed lät ju också halshugga de som skojade med honom. Men trots att Muhammed saknade sinne för humor, särskilt när han själv var föremål för den, kunde han berätta sagor som var minst lika fantastiska och tokiga som sagorna om baron Münchhausen.

När baronen flyger på en kanonkula, flyger Muhammed på en bevingad häst med kvinnligt människohuvud. När Münchhausen far till månen, far Muhammed genom alla de sju himlarna. Och han klyver dessutom månen mitt itu. När Münchhausen går ombord på sitt skepp och ska lämna den underliga Ost-ön märker han att alla träd på stranden bugade sig ända till marken för honom. Samma sak berättade Muhammed, men han stannade inte där, han mötte också träd som kunde tala.

Det finns alltså likheter mellan sagorna om baron Münchhausen och profeten Muhammed. Men det finns också skillnader. Åt Muhammed-sagorna får man inte skratta. Rättrogna muslimer tror att de är sanna och tar dem på stort allvar. Istället för att läsas för barnen som godnattsagor, lärs de ut i koranskolor. När det ena är tänkt att roa genom att visa hur stollig en människa kan vara är det andra, trots att det är minst lika stolligt, tänkt att lär oss hur vi ska leva.

Det finns också en annan, viktig skillnad. Berättelserna om Muhammed är inte bara fantastiska och orimliga, en stor del är ganska realistiska och hemska. Münchhausens krig liknar mest en lustig operett medan Muhammeds krig mot de otrogna är fruktansvärda och kan inte annat än uppröra en civiliserad människa. Särskilt hemskt blir det när profetens män förgriper sig på tillfångatagna kvinnor. Ja, visst kan man skratta åt Muhammeds berättelser om himlafärder och talande träd, men skrattet fastnar i halsen när man inser att det finns fanatiker som tar inte bara dessa berättelser, utan också de om heligt krig, på allvar.

Den gode baronen som möter oss i ”münchhausiaderna” var en stor spjuver, och man anar att han själv inte tror på sina sagor. Muhammed däremot verkar ha trott fullt och fast på sina. Någon spjuveraktighet ser man inte skymten av. Han krävde dessutom att andra skulle tro alla bisarra historier. Om inte väntade svärdet.

Münchhausen dog 1797, samma år förresten som den första svenska översättningen av hans historier utkom. Han har kallats ”ljugarbaronen” och det ligger nära till hands att kalla Muhammed ”ljugarprofeten”. Själv föredrog Muhammed att titulera sig Al-Amin, Den Sannfärdige. Hans rival däremot, Musailama, fick heta Al-Kadhab, Lögnaren. Segrarna skriver som bekant historien. Om Musailama hade vunnit kriget mot Muhammed hade de fått byta titel med varandra. Vi fick aldrig veta om inte Musailama hade kunnat sätt ihop en bättre Koran.

I den tyska filmen om Münchhausen från 1943 får vi veta mer om mötet mellan baronen och sultanen. Sultanen är så förtjust i baronen att han vill göra honom till både pascha och storvesir. Men på ett villkor: Münchhausen måste anta profeten Muhammeds religion. På det svarar baronen bestämt nej: ”Jag kan inte göra det”, säger han. ”En man från Bodenwerder kan inte bli turk”. Dessutom kan han inte leva utan vin! Han kommer att dö av törst.

”Dessutom vore att dö av törst ett hemskt sätt att dö på”

”Vem kräver att du dör av törst?”

”Muhammed, din profet, har förbjudet vin.”

Münchhausens vinreplik är förmodligen hämtad ur denna dikt av Lessing, upplysningens främste representant i Tyskland:

Die Türken haben schöne Töchter,
Und diese scharfe Keuschheitswächter;
Wer will kann mehr als eine frein:
Ich möchte schon ein Türke sein.
Wie wollt ich mich der Lieb ergeben!
Wie wollt ich liebend ruhig leben,
Und – doch sie trinken keinen Wein;
Nein, nein, ich mag kein Türke sein.

Turkarna har sköna döttrar,
Som har stränga kyskhetsvakter;
Den som vill kan gifta sig med flera:
Jag skulle gärna vara en turk.
Så jag skulle hänge mig åt kärlek!
Gärna skulle jag leva lugnt och älska.
Men – de dricker inte vin;
Nej, nej, inte vill jag en turk vara. *

Ordväxlingen mellan sultanen och baronen påminner om min egen livshistoria. Jag skulle idag svara precis som Münchhausen: ”En man från Uppsala kan inte bli turk!” Nästan tjugo år som muslim har visat mig att det inte går att förena svensk kultur med islam: att bli muslim är att lämna sin svenska identitet och ”bli turk”. Troende muslimer och svenskar lever helt olika liv, åtskilda från varandra. Det finns en mental klyfta som inte går att överbrygga. Vinet är bara en sak. Till slut blev jag sjuk av hemlängtan och valde att lämna islam och bli svensk igen. Bort och hem igen.

En annan sak som förenar mig och denne Münchhausen är fezen! Det finns dock ett aber: turkarna inte hade börjat använda fez på 1700-talet. Kanske lärde de sig av Münchhausen?

I den nyare filmen The Adventures of Baron Munchausen från 1988, regisserad av Terry Gilliam från Monty Python-gänget, förekommer inga samtal om religion. Däremot får man se hur sultanen, liksom sin profet Muhammed, är snar att halshugga folk han irriterar sig på.

* Dikten översattes till svenska av Leo Kramár.

Mohamed Omar