JAN-OLOF SANDGREN: Memens fader öppnar Göteborgs vetenskapsfestival

En av de forskare jag hörde talas om som ung biologistudent på 70-talet var Richard Dawkins. I debutboken ”Den själviska genen” uppdaterar han Darwins evolutionslära och visar hur konkurrensen mellan gener (snarare än konkurrensen mellan individer) driver utvecklingen mot nya arter. Eftersom han skriver begripligt och underhållande om komplexa saker, blev han snabbt en celebritet inom populärvetenskapen.

När kreationisterna dök upp på universiteten under 80-talet och evolutionsläran ifrågasattes till förmån för mer religiösa tolkningar, trädde Dawkins fram som ”förnuftets röst”. I flera böcker avfärdar han ”intelligent design” som ett uttryck för modern pseudovetenskap och vidskepelse. Hans kanske mest kända bok i ämnet är ”Illusionen om Gud” från 2006. I en tid när ideologiska hänsyn ofta påverkar forskningen, har han blivit en frontfigur för rationellt vetenskapligt tänkande. Andra har framställt honom i mindre smickrande ordalag som ”ateismens guru”.

Den nu åldrade Dawkins öppnade för någon vecka sedan Göteborgs 26:e vetenskapsfestival och bjöd på en föreläsning om vetenskapliga aspekter på ”Aliens”. Det är ju inte säkert att dessa varelser existerar, men om de gör det och har lyckats ta sig ända hit är de troligtvis intelligenta, vilket talar för att de genomgått någon form av evolution. Eftersom evolutionen inte sker hur som helst – utan tycks följa vissa mönster, som gör att isolerade populationer kan utveckla liknande särdrag trots att de aldrig haft kontakt med varandra – är det inte otänkbart att Aliens i många stycken liknar oss. Kanske inte enbart goda nyheter, med tanke på vad människor kan hitta på.

Dawkins förmodligen största avtryck i samtiden handlar däremot inte om naturvetenskap. Redan i debutboken ”Den själviska genen” leker han med tanken att samma teori som kan förklara utvecklingen av biologiska system, skulle kunna användas för att förklara kulturer. ”The survival of the fittest”. Inom biologin är det inte alltid de starkaste eller godaste som överlever, utan de individer som är bäst anpassade till den befintliga miljön och har störst förmåga att reproducera sig. På samma sätt vinner de kulturer som bäst anpassar sig efter rådande omständigheter och effektivare än andra sprider sina idéer.

Enligt klassisk evolutionslära utgör individen minsta tänkbara reproducerbara enhet. Individer tävlar mot individer i en ständigt pågående evolutionär kapplöpning. I Dawkins uppdaterade version fungerar individen mera som en behållare för den minsta tänkbara reproducerbara enheten, som är genen. De gener som är duktigast på att reproducera sig vinner, oavsett vilka kroppar som för ögonblicket härbärgerar dem (något som kan förklara uppkomsten av altruistiska beteenden som offervilja för gruppen, klanen eller familjen).

För att tillämpa samma resonemang på kulturer måste man bryta ner kulturen i fragment, tills man når den minsta tänkbara reproducerbara enheten – vilket kan vara en idé, ett kollektivt minne, en språklig formulering eller kanske bara en bild. Ju oftare denna kommuniceras desto större chans att den överlever. Alltså kulturens motsvarighet till ”gen”. Dawkins kallar denna minsta reproducerbara kulturella enheten för ”meme”.

Idag cirkulerar så kallade ”memes” överallt på sociala medier, ofta i form av en rolig bild med en liten textsnutt. De populäraste av dem sprids över världen med blixtens hastighet och delas av miljoner. Men kanske var det inte exakt så som Richard Dawkins hade tänkt sig.

Jan-Olof Sandgren