PATRIK ENGELLAU: Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen…

Jag har för första gången på flera år besökt USA och träffat släktingar och vänner. Det mesta var sig likt. Amerikanerna är fortfarande smällfeta vilket beror på att de äter jämt och mycket. Jag har aldrig lyckats sätta i mig en hel restaurangportion. I stället tvingas jag hitta på bortförklaringar när den vänliga serveringspersonalen omtänksamt frågar om jag inte gillade maten. Vill jag kanske ha något annat eller ta med mig resterna i en ask av garanterat återbrukad plast?

Men en sak som ändrat sig, och det med besked, är det andliga klimatet, närmare bestämt den politiska korrekthetens erövringståg. Till skillnad från i Sverige, där de politiskt korrekta människorna inte själva fått döpa sin lära, så har de amerikanska motsvarigheterna lyckats benämna sig själva på ett för dem smickrande sätt. De är ”woke”, vilket betyder att de är vakna, piggt nyfikna, nyväckta, klarseende, kanske till och med lite frälsta.

Låt mig räkna upp några saker som skiljer amerikansk och svensk politisk korrekthet men börja med två företeelser som inte särskiljer de två varianterna, nämligen PK-ideologins – eller kanske ännu hellre PK-religionens – grundläggande konstruktion samt dess ursprung.

En PK-idé går ut på att under ledning av politiker – som genom att ansluta sig till läran får makt och vinner respekt (i Sverige får de plötsligt ansvaret för en humanitär stormakt vilket gör dem till internationella dignitärer) – inrätta två nya sociala grupperingar, nämligen välfärdsadministratörer och välfärdsklienter. Hela systemet bygger på tanken att klienterna är offer, till exempel svenska samer som på 1900-talet tvingades utstå statliga skallmätningar, och för sådana förgripligheter ska någon sorts gottgörelse. Gottgörelsen genomförs på skattebetalarnas bekostnad vilket gör att vanliga skattebetalare i allmänhet är skeptiska till PK-ismen.

Enligt principen att nästan alla nya idéer kommer från USA – räkna nobelpristagarna om du inte tror mig – har PK-ismen med början på 1950-talet utvecklats på framstående amerikanska universitet som Harvard och Stanford. Den första eftersatta gruppen kring vilken de nya synpunkterna började spinnas var kvinnorna. De definierades som offer för männens förtryck, ett missförhållande som PK-ismen, i det här fallet underavdelningen feminismen, skulle ställa till rätta. Mönstret upprepades för den ena eftersatta gruppen efter den andra: sexuella minoriteter, etniska subgrupper (utom vita män), ursprungsfolk som kanske hade blivit berövade sina dödskallar och så vidare.

Den stora skillnaden mellan amerikansk och svensk PK-ism var att den amerikanska versionen förrän för mindre än tio år sedan tog språnget in i media och framför allt politiken för att där implementeras i olika nationella stöd- och bidragsprogram. I USA stannade idéerna i universitetens utvecklingslaboratorier vilket troligen berodde på att den amerikanska politiken kontrollerades av vanliga medelklassare och skattebetalare vare sig dessa var demokrater eller republikaner. Den politiska jordmånen för PK-idéer var inte så fördelaktig i USA.

Annat var det i Sverige. Vi hade redan seda 1930-talet satsat på att bygga upp ett tämligen välutvecklat politikerstyrt välfärdssystem vars idéer på det hela taget stöddes av alla partier. Det finns exempelvis ingen enig medelklass som gjorde motstånd. Något motstånd av amerikansk typ mot PK-ismen fanns inte. Däremot hade det svenska välfärdsindustriella komplexet inte lyckats utveckla något tänkande eller ideologi som kodifierade dess intressen. Därför kom de amerikanska idéerna väl till pass hos oss som inte är så fantasifulla. Som lättflyktiga sporer fördes de amerikanska hugskotten av atlantvindarna till Sverige. De föll ned och grodde i bördig jord. I Sverige passade de som hand i handske.

Även om den amerikanska wokeismen och den svenska PK-ismen tillhör samma art så finns det vissa skillnader liksom det finns fågelarter som skiljer sig i detaljer i olika länder. I USA har man en förkärlek för allt som är bjärt och vulgärt Hollywoodinspirerat medan den svenska stilen är mer respektfull och återhållen som en gammal folkskollärare eller statskyrkopräst. Jag tänker till exempel på den häromåret avlidna domaren i USA:s Högsta Domstol Ruth Bader Ginsberg som i amerikanska feministkretsar fortfarande åtnjuter helgonstatus. Hon fick frågan om när den amerikanska kvinnorörelsen skulle få sitt lystmäte. ”När alla de nio ledamöterna i domstolen är kvinnor”, svarade hon och blev ännu mer hyllad. En enda manlig domare hade således räckt för att motivera fortsatt hård kvinnokamp mot männens förtryck. Sådana feminister tror jag inte vi har i Sverige.

Överkurs. Fundera över kopplingen mellan FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna där en helt ny typ av rättigheter uppfanns, nämligen en av staten inrättad och administrerad överföring av pengar från en medborgares plånbok till en annans, typ barn- och hyresbidraget. Jag undrar om PK-ismen och välfärdsstaten varit möjliga utan den självklart amerikanska ideologiska innovation som FN-dokumentet år 1948 presenterade för en ännu oförstående värld.

Patrik Engellau