PATRIK ENGELLAU: Det optimistiska perspektivet

Ingen som känner mig aldrig så lite skulle nog ge mig en tätplats bland världens optimister. Det beror nog på att jag för det mesta betraktar saker så kortsiktigt. Jag drar ut trenderna för nästa vecka, månad, år och till och med årtionde och finner nästan jämt anledning att beskärma mig över hur oroväckande allt, särskilt det som styrs av svenska politiker, ser ut. Kriget har förstås inte gjort mig mer sorglös.

Men för nästan fyrtio år sedan råkade jag skriva en svensk historiebok från ungefär 1250 och 750 år framåt. (På spaning efter moder Sveas själ, heter den.) Där fanns ett längre och mer optimistiskt perspektiv. Det vore kanske förmätet av mig att jämföra mig med Profeten men när jag skrev boken kände jag mig fullt lika verbalinspirerad av Världsanden som någonsin Mohammed av Allah. Det kändes som om materialet, det vill säga historien, la sig till rätta inför mina fascinerade ögon och ordnade sig i ett begripligt mönster som jag bara behövde nedteckna.

Metoden låter inte så vetenskaplig men flyt kan ge nog lika mycket utdelning i form av bra kunskap som rotandet i gamla traktater, där tror jag Profeten skulle hålla med mig. Jag kom att tänka på den berömde tyske historikern, Schiller kanske, som blev känd för att först skriva sina historiska storverk och sedan beordra sina studenter att fylla på med bekräftande faktauppgifter.

I vilket fall som helst var en av mina huvudteser att den svenska historien sedan 1250 indelar sig i tre tvåhundrafemtioårscykler som var och en är konstruerade enligt samma ritning (till exempel att vår period Politikerväldet är byggd och fungerar enligt samma principer som det Karolinska enväldet). Men det mest spännande är vad som sker i skiftet mellan tvåhundrafemtioårscyklerna ty det är i den brytningstiden vår kulturkrets, det vill säga västerlandet, befinner sig just nu.

Västerlandet har sedan 1250 genomgått två radikala och omvälvande historiska faser som jag kallar ”sökperioder” eftersom historien då liksom står och kliar sig i huvudet och inte vet var den ska gå. Det gamla fungerar inte längre men det nya har ännu inte tillkännagett sig tillräckligt tydligt för att ge ledning åt människorna och framför allt deras styresmän.

Den första sökperioden var renässansen, vid pass runt år 1500. Renässansen uppfyllde alla krav för att räknas som en historiskt totalt omvälvande period. Människornas tänkande förändrades gradvis. Medeltida vidskepelse kom att trängas undan av mer vetenskapliga perspektiv och människorna gjorde äventyrliga resor varigenom de upptäckte världen. En ny tillvaro danades som inte bara var annorlunda än den som nu förvisades till historien utan dessutom var överlägset mycket bättre för människorna. (Visst fortsatte livet att vara ett elände men att västerlandets befolkning genom renässansen fick ett lyft – det är ingen tillfällighet att ordet betyder pånyttfödelsen – visar sig bland annat i den befolkningsökning som inträffade.)

Nästa omvälvande sökperiod inträffade runt 1750, en kvarts årtusende senare, när upplysningstiden gjort sin entré i historien. Det var vetenskapens och det sekulära tänkandets fullständiga genombrott. Marknadsekonomin slog igenom, tog kommandot och åstadkom oväntade och sagolika förbättringar för folk i allmänhet (plus, som vanligt när historien tränger sig på, fruktansvärda lidanden).

Enligt min teori, som faktiskt är ganska banal, befinner sig västerlandet just nu i en liknande epok. En sökperiod har just tagit sin början. Vi vet inte vart vi ska. Typiskt för sådana perioder är allmän oro och misstämning inledningsvis sprider sig eftersom folk ser att något gammalt och vant inte längre fungerar utan att de för den sakens skull har någon känsla att det kan finnas nya och lovande historiska färdriktningar. Otrygghet griper omkring sig. Helt snurriga religiösa läror får fäste i människors skallar, till exempel den moderna PK-ismen eller wokeismen. Notera att dessa nya stämningar är ganska nya. För tjugo år sedan kunde knappt någon tänka exempelvis tanken att Sverige som vi känt det kanske kommer att upphöra att existera eller att Pax Americana kanske är på väg att förintas och att nya krafter tar över världsherraväldet.

Men, för att återkomma till denna krönikas ämne, om man kan lära sig något av historien, vilket man troligen inte kan, är det inte omöjligt – en del skulle kanske våga säga att det är sannolikt – att mänskligheten, i varje fall västerlandet, är på väg in i en ny blomstringsperiod som påminner om renässansen och upplysningstiden.

Men för att detta skulle kunna inträffa, tror jag, är det nödvändigt att de nationella ledare som är förknippade med tilländalupna perioder på väg mot historiens skräphög förlorar sitt inflytande över sina nationers öden. De står helt enkelt i vägen för framsteg som annars vore möjliga.  

Så här avslutade jag boken:

Framtidsutsikterna tycks sålunda vara goda. Tvärtemot vad vi kanske föreställer oss har vårt land under sin historia gång på gång genomgått maktförskjutningar och politiska omkastningar. När tiden varit mogen har förändringarna kommit, nästan alltid i fredliga former och alltid till det bättre. Det finns anledning att tro att vårt lands förflutna ger oss fingervisningar inför framtiden. Moder Svea är fortfarande full av liv och kraft.

Patrik Engellau