PATRIK ENGELLAU: Kampen mot PK-ismen

En av mina många fördomar gäller judar. Jag är prosemit. En annan gäller USA. Jag är proamerikan. Det är lättare att vara prosemit än proamerikan ty USA har gjort så många förfärliga dumheter under det här århundradet, exempelvis Irak- och Libyenkrigen, vilka troligen berott på att USA inte kunnat låta bli att uppföra sig som en retad tiger efter den elfte september. Men på åtminstone en punkt är USA överlägset i varje fall Sverige och det är i fråga om vitaliteten i den allmänna debatten, inte minst den politiska.

Jag tror att det beror på att amerikaner är mer nyfikna, orädda och andligt rörliga än svenskar. De drar sig inte för att öppna sinnena för nya intryck. De är inte rädda att byta uppfattningar om de nya intrycken vänder upp och ned på deras invanda världsbild. Detta gör dem suveränt innovativa. Se exempelvis på hur de hittar på ord som (till min förargelse) väller in i svenskan eftersom vi inte har självtillit och intellektuell skärpa nog att värja oss: ”starta upp”, ”logga in”, ”upp till dig”, ”hovra” (heter ”ryttla” på svenska), ”know-how”, ”fuck”, ”shit” och ”coolt”.

Studera hur våra två folk förhåller sig till PK-ismen eller wokeismen som den kallas i USA. PK-ismen är en religion eller en andlig rörelse som söker frälsning genom statliga ingrepp. Dess främsta budskap är att staten alltid behöver ta mer makt över medborgarna – vilket i praktiken betyder högre skatter och fler lagar och regler – och dess metod är att förespråka saker som inte naturligt uppstår i det civila samhället och därför kräver politiska ingrepp för att komma till stånd, till exempel undervisning om könstillhörighet och sexuell läggning för små barn och föreställningar om att det inte finns någon sanning vilket rycker undan mattan för lärare som vill undervisa eleverna i matte och fysik där man aldrig kommer ur startgroparna om man inte litar på att förra veckans lärdomar fortfarande gäller.

Även om PK-ismen är uppfunnen vid amerikanska universitet så slog den igenom på bred front i Sverige långt tidigare än i USA vilket troligen beror på att det i USA jämfört med Sverige funnits en långt starkare sunt tänkande medelklass som instinktivt gjorde motstånd mot dumheterna. Medan PK-ismen i Sverige varit det dominerande tänkandet, i varje fall inom politiken och myndighetssfären, i årtionden är det först under de senaste fyra, fem åren som den i USA börjat göra väsen av sig men då, å andra sidan, slagit till som en skogsbrand. Se exempelvis på de upplopp som organiserats av Black Lives Matter och på de utbredda trakasserierna mot medelklasstänkande professorer vid de framstående amerikanska universiteten.

I Sverige har den förlorande medelklassen i stort sett accepterat utfallet av den ideologiska striden. Den har tystad sina invändningar och varit nöjd med att åtminstone inte bli kallad för ”rasist”, ”fascist”, ”nazist” eller ”brunråtta” (vilket den förstås ändå inte helt kunnat undgå även om den ansträngt sig för att lägga tand för tunga).

Men den amerikanska medelklassen är mer stridbar och den organiserar sig snabbt för motstånd. För några år sedan kom det knappt i fråga att medelklassens barn i lågstadiet skulle behöva tåla undervisning i kritisk rasteori, en disciplin som går ut på att rasismen är strukturellt inbyggd i det amerikanska politiska systemet och att lära vita barn att skämmas för slavhandeln för trehundra år sedan. Men när PK-ismen bröt fram blev sådan undervisning legio. De upprörda föräldrarna blev överkörda av de kommunala skolstyrelserna som insisterade på att vita barn behövde fördjupa sina skamkänslor. Men nu startas motaktioner genom att frivilliga föräldragrupper organiseras som håller allvarssamtal med sina politiker och driver fall i domstol. När jag googlar på ”Parents´ fight against critical race theory” får jag 132 miljoner träffar.

Många framstående politiker börjar känna hur vindarna blåser. En är Floridas republikanske guvernör Ron DeSantis, av många tippad som presidentkandidat vid valet 2024. I mars antog Floridas lagstiftande församling en lag om att förbjuda PK-indoktrinering av skolbarn och anställda (”Stop Wrongs to Our Kids and Employees (WOKE) Act”).

Så här sa guvernör De Santis. Jag kan inte komma på någon svensk ledande politiker som kunde förväntas säga något liknande:

Vi kommer inte att tillåta att Floridas skattepengar spenderas på att lära barn att hata vårt land eller hata varandra. Slutligen måste vi skydda Floridas arbetare mot den fientliga arbetsmiljö som skapas när stora företag tvingar sina anställda att uthärda [kritisk rasteori]-inspirerad ”utbildning” och indoktrinering.

Kan sådana lagar representera en kränkning av yttrandefriheten? Knappast. Yttrandefriheten ger rätt att tala men medför ingen skyldighet för andra att lyssna. Här handlar det om rätten att slippa höra på. Men det är sant att många konservativa i USA motsätter sig dessa förbudslagar med argumentet att politiker inte ska lägga sig i vad som lärs ut i skolorna.

Patrik Engellau