BIRGITTA SPARF: Om att hjälpa eller stjälpa

Plötsliga och stora flyktingströmmar till Sverige får många att gripas av hjälpandets eufori, utan en tanke på konsekvenserna.

2015 hette det att ”Vi är rika, vi har råd!” och vi:et betydde det svenska samhället, som ansågs besitta outtömliga rikedomar och resurser för att klara av en obegränsad inflyttning från MENA-länderna.

Genom det ryska anfallskriget mot Ukraina fick vi en helt ny spelplan. Flyktingar därifrån, företrädesvis kvinnor och barn, är i samtliga fall krigsflyktingar och inte, som tidigare, till stor del ekonomiska migranter.

Ukrainarna är inte asylsökande utan omfattas av EU:s massflyktsdirektiv och erhåller tillfälligt uppehållstillstånd ett år i taget tills kriget förhoppningsvis tar slut.

Samma hjälpinstinkter aktiverades hos många även denna gång, med den skillnaden att nu tog folk egna initiativ och öppnade upp sina hem, Friggebodar och sommarstugor för ukrainarna.

Naturligtvis fint och bra gjort. Men tanken hos hjälparna var även denna gång, precis som tidigare, att det var samhället, inte de som individer, som ägde det fulla ansvaret.

Nu känner sig dessa värdfamiljer lurade. De har tagit emot ukrainare, suttit med dem i timmar och lyssnat och stöttat, värmt upp sommarstugor och bodar och stått för en stor del av uppehället då ukrainarnas dagersättning, samma som för asylsökande, inte räcker till.

De börjar så smått tröttna på sina privata hjälpprojekt. Det är självfallet besvärligt för totala främlingar att anpassa sig efter varandras vanor och rutiner och det är därför inte helt lätt att hysa en okänd mamma med ett eller flera barn i sitt hem eller sommarstuga.

Därför förväntar sig värdfamiljerna nu att samhället, alltså i detta fall Migrationsverket, tar över och befriar dem från deras självpåtagna hjälpinsatser. Vilket Migrationsverket inte på något sätt motsatt sig.

Två representanter för frivilliga samordnare av värdfamiljer i Skåne berättar dock att värdfamiljerna inte godkänner vad Migrationsverket har att erbjuda; boende på flyktingförläggningar på olika platser runt om i landet.

Detta då barnen redan börjat på skolor i närområdena. Det vore, enligt värdfamiljerna, stridande mot Barnkonventionen att flytta på dem till ännu ett nytt okänt sammanhang.

Det var exakt detta som olika hjälporganisationer, främst Röda Korset, varnade för. Det kan i förstone te sig godhjärtat och bra att öppna upp sitt hem för en utsatt flyktingfamilj. Men det är ett agerande som oundvikligen kommer med stora konsekvenser för samtliga inblandade.

Om man som privatperson anser att myndigheterna ska agera på ett sätt som motsvarar ens egna personliga preferenser, men förväntar sig att alla andra ska betala, blir man garanterat besviken.

Värdfamiljerna uttrycker det väldigt bra genom klädsam självrannsakan:

”Att flyktingfamiljer och värdfamiljer hanteras på detta sätt får oss att känna oss rejält lurade. Har vår välvilja i själva verket blivit en fälla för de familjer vi ­tagit emot? Har vi gjort både dem och oss själva en otjänst? Var det ett misstag av oss att lyssna på regeringen och öppna våra hem för människor i nöd?”

Hade Sverige under de senaste 30 åren bedrivit en rimlig, vettig och ansvarsfull flyktingpolitik hade våra möjligheter att nu hjälpa ukrainarna varit så enormt mycket större.

Då hade vi kunnat hjälpa istället för att stjälpa.

Birgitta Sparf