ANDERS LEION: Vår gamla politik och våra nya politiker

Mycket spännande, underhållande och avslöjande framkommer när en individ tvingas jämföra sin självbild med den uppfattning andra kan ha om honom. Då avslöjas det som brukar kallas för livslögn.

Många romaner och andra konstnärliga verk sysselsätter sig med sådana uppgörelser.

Mindre sägs om nationers självbild och hur de kan komma att avslöjas av verkligheten. Just nu kan vi följa hur Rysslands bild av sig själv som en framgångsrik, i nuet välorienterad och därför mäktig nation avslöjas av mötet med verkligheten. Bilden spricker inför allas ögon.

Men Sverige håller sig med en minst lika förljugen självbild. Sverige? Nej, alla svenskar ställer förstås inte upp på den, men det gör landets ledning. Det är regering och den högre förvaltningen som ivrigt putsar på bilden. Eftersom landet inte vågat sig på den konfrontation med verkligheten, som Ryssland nu utsätter sig själv för – eller tvingats utsätta sig för, kan den förljugna bilden av Sverige fortfarande hållas fram inför hemmapublik och omvärld.

Mest ihålig och därför rent löjlig i sin tafatthet och sina överdrivna anspråk ät den bild som används i utrikespolitiken. Anspråken på och påståendena om svenskt inflytande grundar sig på rent önsketänkande. Sverige är ingen, och har aldrig varit någon, moralisk stormakt. Det påstår visserligen vår regering och centrala statsledning men hållningen väcker bara löje utomlands.

Svenska regeringar – inte bara den nuvarande – har hävdat att den svenska neutraliteten och därefter alliansfriheten är så värdefull därför att det gett landet inte bara en stark säkerhetspolitisk ställning, utan också en särskilt god möjlighet att stå upp för sanning och rätt och kunna medla mellan motsatta intressen i världspolitiken. Något exempel på en sådan framgångsrik medling har däremot inte kunnat presenteras.

Kriget i Ukraina har avslöjat att denna utrikespolitiska linje inte varit något annat än samma slags ansvarslösa handlande som den villaägaren uppvisar när han försöker teckna en försäkring sedan huset redan fattat eld. Den svenska utrikespolitiken har varit grundad på en from förhoppning om att vara skyddad av andra utan att behöva prestera något själv. Det är ett typiskt snålskjutsåkande.

Nu brinner det och då är plötsligt de fina principerna inte längre något värda. Det var de inte tidigare heller. Man kunde låtsas att de fanns och var värdefulla därför att det geopolitiska läget råkade vara så gynnsamt att dessa principer under lång tid inte sattes på prov.

Denna påstådda alliansfrihet har också utvecklats till ett frikort för att inte ta ställning i besvärliga konflikter. När någon stormakt, främst Ryssland och innan dess Sovjet, utpressade någon liten nation med vapenmakt eller på annat sätt höll Sverige gärna tyst, eller bar sig ännu lumpnare åt. Man kunde till exempel från socialdemokratiskt håll framföra att det var kortsynt av Baltländerna att försöka frigöra sig från Sovjet, eftersom dessa länder var för små för att kunna klara sig själva.

Dagdrömmeriet i utrikespolitiken fortsätter. Nu kan många tänka sig att Sverige skulle bli medlem i NATO – bara man inte behöver befatta sig med kärnvapen. Man förstår inte, eller låtsas inte förstå, att Nato vore meningslöst utan kärnvapen. Vem skulle NATO kunna skydda om man inte hade kärnvapen? Då skulle organisationen och dess medlemsländer ligga vidöppna, utan skydd mot varje slags utpressning från kärnvapenmakter.

Kommentarerna efter påskupploppen visar på den andra strategin att bemöta – det vill säga smita – från svårigheter. Snabbt, direkt efter upploppen, ville man påstå att det var utländska ligor och gängkriminella som var gärningsmän. ”Jag har pratat med ett 50-tal personer, medarbetare som själva varit med i de här våldsamma upploppen och de har vittnat om att de sett gängkriminella som varit aktiva men också vanliga människor. Det förefaller på berättelser, utan att föregå några utredningar, som att det till dels varit organiserat också”, säger rikspolischefen fjärde maj. Allteftersom polisens utredningsarbete fortgår framträder en annan bild. Det var främst befolkningen boende i de närmaste gettona som stod för underhållningen.

Denna strategi, att inte vilja se vad som faktiskt hänt utan låta sökandet efter förklaringar styras av en önskan att slippa se verkligheten, har varit den förhärskande under årtionden av ansvarslös invandringspolitik – och är det fortfarande. Det sker till exempel när justitieministern regelmässigt snedvrider bilden av hur många som kommer till landet. Han talar om dem som fått nya beslut att vistas i landet, inte om dem som kommit tidigare, fått avvisningsdom

men stannar i landet. Han glömmer också anhöriginvandringen och de som kommer hit som arbetskraft men närmast hamnar i slavliknande förhållanden, hoppar av jobbet och stannar utan papper.

Detta beteende – att mer låta sig styras av den önskade verkligheten, av förhoppningar än av faktiska förhållanden, fortsätter med allt starkare kraft. Regeringens plädering för mångdubblad vindkraft är betecknande. Det sker trots att ingen vill ha vindsnurrorna och att en större andel vindkraft kommer att slå sönder produktion och distribution. Det sker trots att denna extremism förutsätter att man ljuger om kärnkraftens förutsättningar – inget hindrar den, påstår regeringen.

Hur skall denna alltmer verklighetsfrämmande, ja bisarra hållning kunna förklaras? Det beror på att regeringen inte ens själv tror på sin egen politik. Den kan inte med trovärdighet förklara vari denna består på några års eller ens några månaders sikt. Det beror på. Det beror till exempel på vilkets stöd regeringen för tillfället kan köpa sig från något eller några partier.

En realistisk uppfattning om den egna oförmågan förklarar också Magdalena Anderssons val av ministrar. De behöver inte vara kunniga eller erfarna. Inte heller behöver de ha god utbildning eller kunskaper från något annat yrkesområde. De sitter i regeringen för att representera något särintresse – kön, region, interna partifalanger eller något annat för utomstående svårgenomskinligt.

Det spelar inte någon roll vem som sitter i regeringen – eftersom denna inte längre är någon självständig kraft utan endast resultatet efter avvägningen av olika inre partiintressen – en avvägning som också skett utan hänsyn till vad som måste göras.

Det har man inte någon aning om.

Anders Leion