PATRIK ENGELLAU: Om att kasta sten på koranbrännare

Jag är fotgängare. Som fotgängare anser jag att jag har vissa rättigheter. En rättighet är trottoarmonopolet. Det innebär att jag inte behöver dela trottoaren annat än med mina artfränder, det vill säga andra fotgängaren.

Det händer att artfrämmande individer, till exempel cyklister, olovligen gör intrång på mitt och de andra fotgängarnas trottoarmonopol. Detta är mycket kränkande. Ibland cyklar de som raketer och hotar att meja ned mig. Ibland vinglar de fram och tillbaka som om det inte hade funnits något trottoarmonopol. Det gör mig rasande.

En gång blev jag så uppbragt att jag tog en sten som råkade ligga på trottoaren och slängde i skallen på en cyklist som ven förbi mig. Jag missade lite så stenen träffade under örat. Men det blev i alla fall ett rejält sår.

”Det där gjorde du djävligt bra”, sa en annan fotgängare som gick strax bakom mig. Jag fick också många uppskattande blickar från andra fotgängare.

Efter denna uppiggande händelse tog jag för vana att alltid ha en sten med mig när jag gick på trottoaren. En bra dag kunde jag fälla flera cyklister. Så småningom utvecklade jag min teknik så att jag inte bara siktade på deras huvuden utan också kunde slänga in stenen i bakhjulet så kedjan tog stopp eller några ekrar förstördes. För det mesta gjorde det avsevärd skada.

Jag mötte bara instämmande förståelse och uppmuntran från mina fotgängarkollegor. Hela kåren visade sig bestå av folk som närde ett undertryckt hat mot cyklister som invaderade trottoarer. Många andra fotgängare började också ta med sig stenar på promenaderna. Till slut blev vi en stor grupp sammansvärjda som inte längre tänkte acceptera de vanliga kränkningarna utan i stället bjuda motstånd. Det blev liksom ett heligt bud att stoppa trottoarskändare.

Ibland blev det ganska blodigt, men man fick stålsätta sig. Kränkningarna var trots allt allvarliga skymfer och ingenting tvingade cyklisterna att ge sig upp på trottoarerna och vanära fromma och rättrogna fotgängare.

Om vi gångtrafikanter bara lämnats i fred så hade vi nog så småningom fått slut på cyklisternas oförskämda förödmjukelser. Till slut hade hela samhället fått lära sig att man inte ostraffat kränker fotgängares privilegier och rättigheter. Men en dag inträffade en malör. En sjuttioårig kvinnlig gångtrafikant tog fram sin sten ur handväskan och prickade en cyklist som stöp direkt. Oturligt nog visade sig denne pedaltrampare vara en journalist som inte bara polisanmälde händelsen utan också skrev en upprörd artikel där han oförskämt nog hävdade sig ha rätten på sin sida som om hans egna skamlösa kränkningar av vårt trottoarmonopol på något sätt varit ursäktliga!

Nu blev det fart på debatten vill jag lova. Trogen sina etiska riktlinjer var statstelevisionen angelägen att båda sidor skulle få komma till tals. Ett språkrör för cyklisterna var så upprörd att hon talade i falsett om att det var en mänsklig rättighet att cykla på trottoaren. En juridisk expert tillkallades. Han sa att det var en knepig fråga men att cykling på trottoar kanske kunde jämföras med en demonstration i regeringsformens mening och att cyklisterna därför på förhand borde söka polistillstånd.

Den nedmejade journalisten, som inte var värre skadad än att han kunde ta sig till tevestudion med kryckor, förklarade att han trodde att världen hade blivit galen, alla de närvarande också. Ni kan väl för fan inte mena att folk som cyklat på trottoaren, och därmed kanske gjort en liten ordningsförseelse, ska utsättas för stening med möjlig dödlig utgång av ett gäng galna pensionärer som har fått för sig att de äger stadens trottoarer!

Detta hölls allmänt för ett vägande argument i den efterföljande nationella diskussionen. Å andra sidan, sas det, måste man väl ge fotgängarna viss rätt. De har visserligen inget lagligt monopol på trottoarerna men om man inte gör som de vill så sprider de ju död och förödelse omkring sig och därför är det väl klokast att gå dem till mötes. Därför är det bäst att polisen inte utfärdar några trottoarcyklingstillstånd.

Men det är ju vansinne, sa journalisten. Det betyder ju bara att den som är tillräckligt våldsbenägen bestämmer i samhället!

Vi extremfotgängare menar att det i just detta fall är en lämplig princip.

Patrik Engellau