PATRIK ENGELLAU: Lyssna på vetenskapen

Covidpandemin har åtminstone haft den fördelen med sig att den uppmärksammat många människor på tillvarons osäkerheter. Innan viruset slog till i början av 2020 hade den epidemiologiska världsexpertisen planerat att till stor del lita till människans förmåga att skapa egen immunitet för att mota viruset i grind. Det måste ha varit den tanken som låg bakom den svenska covidstrategin trots att de ansvariga inte vågade uttala ordet flockimmunitet men som ändå troligen lät sig styras av hoppet att flockimmuniteten skulle inträda.

I Kina och det övriga Sydostasien följdes ett helt annat koncept som mer gick efter den svenska smittskyddslagen. Alla smittade skulle isoleras. Om denna strategi fungerade vet man inte. Man kan bara konstatera att endast ett försumbart antal döda rapporterades från Asien. Antingen hade asiaterna begripit något som västerlandet inte hade förstått eller också fuskade de med statistiken. Om du frågar mig är det senare det mest sannolika alternativet. När omikronvarianten slog till i Kina hösten 2021 fortsatte kineserna på den inslagna vägen, antagligen för att slippa förlora ansiktet genom att byta strategi. Både isoleringarna och underrapporteringen fortsatte. (Kina har hittills rapporterat totalt tre coronadöda per miljon invånare mot exempelvis Sveriges 1 819 stycken och USA:s 3 032.)

Västerlandet greps emellertid av panik inför framgångarna i Sydostasien där knappt något land kom upp i ens tusen döda per miljon invånare och beslöt därför att efter förmåga stänga sina ekonomier och med hot om hårda bestraffningar förhindra folk att gå ut och träffas. Men möjligen fungerar asiatiska metoder bara i Asien ty nedstängnings- och isoleringsstrategin fick som främsta effekt att produktionen delvis avstannade och BNP gick ned.

Att Sverige fick ett par, tre gånger så många döda som sina nordiska grannar beror troligen på att de huvudsakligen drabbade – de intagna inom äldreomsorgen – fick sämre vård i Sverige. Till exempel får kommunerna, som sköter äldreomsorgen, inte hantera syrgas som anses vara något medicinskt över vilket regionerna har monopol. För det andra rekommenderade många regioner terminalbehandling för covidsmittade äldreboende (vilket är anmärkningsvärt för att uttrycka det milt; det handlade alltså om att ta död på de smittade åldringarna). Syftet var att se till att sjukhusen hade tillräckligt med reservplatser för de nya vågor av smittade som förväntades söka sig dit för vård.

Min poäng är inte att det verkligen gick till så som jag just beskrivit utan att världen inte vet om min förklaring kan duga. Det finns ingen etablerad förklaring trots all vetenskaplig forskning – eller rättare sagt: det finns hur många motsägelsefulla vetenskapliga förklaringar som helst.  

Det konstiga är att vår tid som satsar med resurser på vetenskap och forskning än någon föregående epok verkar mer vilsen än någonsin. Det kan bero på att samtiden sätter all sin lit till forskning som nästan ingen begriper och som inte antas behöva hållas i schack av det sunda förnuftet. Vi står som okunniga och hjälplösa barn inför en företeelse – vetenskapen – som vi betraktar med religiös vördnad. Problemet är inte att vi inte lyssnar på vetenskapen utan tvärtom tror nästan blint på allt som påstås vara vetenskapligt belagt. Låt mig ge två exempel.

Det första exemplet handlar just om syrgasen på äldreboendena i Sverige. Våren 2020 blev jag uppringd av en distriktsläkare som sa just att patienter i den kommunala äldreomsorgen förnekades syrgas och därför ofta dog i onödan för att kommunerna inte fick hålla på med syrgas.

Det var ganska lätt för mig att kontrollera fakta men det var omöjligt att få något rejält genomslag för den chockerande nyheten. Motvilliga journalister frågade mig efter ”vetenskapliga belägg” för mitt påstående. Det hade varit lätt för dem själva att ringa till valfritt äldreboende och fråga. Det slutade med att jag gjorde ett YouTube-inslag och fick tillfredsställelsen att se Coronakommissionen uppmärksamma saken.

Det andra exemplet kommer från nationalekonomin. För åtta år sedan publicerade fransmannen Thomas Picketty skriften Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (gissa om han ville låna prestige av Karl Marx). Den handlar om ekonomisk ojämlikhet i det kapitalistiska samhället. Han påstår sig empiriskt ha undersökt förhållandena sedan 1700-talet och kommit fram till att ojämlikheten ökar när avkastningen på förmögenhet är större än ekonomins tillväxt. Jag hade nog trott på det även utan några seklers tabellverk. Men sedan kommer en självklar slutsats som vem som helst hade kunnat dra även utan gamla inkomstsiffror, nämligen att om man vill minska ojämlikheten så kan man med utnyttjande av statens våldsmonopol ta de rikas egendom. Det är alltså detta Picketty föreslagit med referens till sin forskning och därigenom blivit en internationell guru för jämlikhetsivrare.

Bara för att du ska förstå hur vanskligt det kan vara att lita på vetenskapen har det nu kommit fram vetenskap som visar att den ekonomiska utjämningen mellan kraschen 1929 och andra världskrigets slut – på vilken Picketty bygger sina rön – inte alls berodde på president Roosevelts drakoniska skattehöjningar, vilket alltså är Pickettys tes, utan på förändrade redovisningsprinciper hos det amerikanska skatteverket. Om detta skulle betyda att någon utjämning i verkligheten inte inträffat tänker jag inte försöka ta reda på ty min ambition är bara ett ge ytterligare exempel på att vetenskapen för det mesta är så svårtillgänglig att man överhuvudtaget inte kan dra några slutsatser av den.

Eller rättare sagt: några dussin personer i världen anser sig kunna dra slutsatser som vid närmare betraktande visar sig vara olika. Om du inte tror mig kan du läsa de 2 913 lättsmälta sidorna från IPCC:s nyligen utkomna Assessment Report VI från Working Group III och stämma av med dina kompisar om de förstått samma sak som du. Och framför allt om kompisarna är villiga att ge Parisklubben carte blanche att följa rekommendationerna utan att först stämma av med dig och dina vänner.

Patrik Engellau