PATRIK ENGELLAU: En präktig konspirationsteori

Den stora frågan är inte om Liljevalchs nya konsthall är en vacker eller ful byggnad ty det går inte att svara på. Den stora frågan är vad folk tycker, ty det gör de. Närmare bestämt tycker nästan alla att huset är skitfult. Och det är inte bara konstnärligt obildade människor som jag som ryser vid åsynen av det nya muséet. Organisationen Arkitektupproret, som består av kulturellt förfinade människor, gav huset Kasper Kalkon-priset som Sveriges fulaste nyproduktion.

Den nya konsthallen lär ha kostat ungefär 750 miljoner kronor att bygga. Om det finns två miljoner människor i stockholmsområdet varav hälften, däribland jag, är skattebetalare så har jag i snitt betalat 750 kronor för den förskräckliga lådan. Om jag hade kunnat betala det dubbla för att slippa byggnaden så hade jag ansett det vara förnuftigt använda pengar. Men det är inte i första hand slöseriet med mina skattemedel som stör mig utan det arroganta och kränkande tilltaget från de härskandes sida att genomföra ett bygge som de måste ha insett att befolkningen skulle vämjas inför.

Det går förstås att tänka sig att de härskande, i detta fall kommunpolitikerna i Stockholm, faktiskt inte har någon känsla för medborgarnas smak. Beslutet om huset hade delegerats till en jury bestående av arkitekter och konstpersoner vilket kunde tydas som ett tecken på att politikerna struntar i medborgarnas uppfattningar. Men en sak politikerna måste vara medvetna om är att vanliga småborgerliga eller gråsossiga skattebetalare (som jag) är djupt skeptiska till olika skattefinansierade experter såsom just de som satt i den aktuella juryn. Att politikerna som ska vara våra ombud själva inte ens orkade fatta beslut om konsthallen, utan lämnade saken till en grupp smakråd-att-hyra, är antingen en skymf mot oss uppdragsgivare eller också ett tecken på feghet.

Arkitektupproret tycks mena att hela upplägget var ett korrupt spel för fördelning av skattefinansierade mångmiljonkontrakt mellan olika arkitektkontor. I det perspektivet är det kanske inte så viktigt vad vi skattebetalare har för uppfattningar.

Men jag tror att hela denna historia, liksom så många andra politiska beslut som retar folk, egentligen innehåller ett budskap som artikuleras på bilden av arkitekten bakom den nya konsthallen Gert Wingårdh:

Han säger åt skattebetalarna att ta sig i brasan och att han är stolt och glad att säga det eftersom han föraktar oss för vår konservativa läggning och vår banala smak i kulturfrågor. Han talar också för politikerna eller åtminstone med deras goda minne vilket bevisas av att de gång på gång ger honom friska miljoner för att med hemska byggen ånyo förolämpa de vanliga människor som står för fiolerna.

Jag tror att denna föraktfulla attityd från de politiska härskarna och deras skattefinansierade hejdukar är medveten. Det är omöjligt att föreställa sig att de inte skulle veta vad de gör. De vill att vi ska känna oss förorättade och maktlösa. Framför allt ska vi lära oss att det vi råkar tycka och anse är förkastligt, skämmigt och troligen nazistiskt eftersom Hitler inte tyckte om nonfigurativ, modern konst som han kallade ”urartad”. Sådana är minsann också vi vanliga vulgära skattebetalare! Brunråttor!

Det hela går ut på att vi inte ska känna igen oss i vårt land och vår kultur. Vi ska inte förstå den värld härskarna skapar och vi ska lära oss att allt vi står för, till exempel att det ska vara lugnt i klassrummen och att buset ska sys in, har slutat att gälla. På det viset berövas vi en fungerande verklighet att ta spjärn emot när vi framför våra åsikter. Det vi tror på är en villfarelse och vi ska därför hålla tyst.

Hela den politiskt korrekta kampanj som Sverige blivit under politikerväldet handlar om att försöka onödiggöra och kväsa folk som jag själv. En regelrätt kulturrevolution, helt enkelt.

Patrik Engellau