Jag har nyligen läst Saknad – På spaning efter landet inom oss. Författarna är Katarina Barrling & Cecilia Garme. (Mondial, Stockholm 2022). 

Katarina Barrling känner jag väl till och har lärt mig att uppskatta genom åren. Cecilia Garme är en ny bekantskap. Jag tror hon har skrivit det inledande kapitlet Snillepanget. Det är en roande skildring av hur pensionatet Vanbo Herrgård i Bergslagen under några decennier blev mötesplatsen för sådana som Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg, Martin Lamm, Alice Lyttkens och andra av den tidens inom politik och litteratur kända personer. Kapitlet är roande, innehållsrikt och kunde stått för sig självt. Nu är det introduktion till en vindlande diskussion om elit och folk, om värderingar och politik.   

Vad är det som saknas? Det är den verklighet, det samhälle och den vardag som många medelålders och äldre växte upp i, men som nu bara är ett minne för dem – och något alldeles okänt för yngre generationer – även om en del av dessa kanske hört sina föräldrar och mor- och farföräldrar tala om detta förflutenhetens samhälle. 

Alla har väl minnen av sin barn- och ungdom? Förvisso – men samhällsomvandlingen har under de senaste årtiondena varit så snabb och brutal att den kanske mer kan liknas vid att det förflutna har opererats bort än långsamt bleknat bort.  

Eftersom förändringen orsakats av invandringen har den också länge förnekats. Berömda är Mona Sahlins ord om att svenskarna ingen egen kultur har eller Fredrik Reinfeldts påstående om att endast barbariet är ursprungligt svenskt. (Är inte barbari också ett slags kultur?) 

Författarna, som båda är disputerade statsvetare, tvivlar inte på att det finns en svensk kultur. De ägnar mycket utrymme åt att försöka ringa in och beskriva denna kultur. Geert Hofstede (som också nämns i boken) var en berömd pionjär inom området. Han var socialpsykolog och antropolog. De här författarna är kanske lite avvikande på området. Det vet jag inte och det spelar inte någon roll. Huvudsaken är att de ägnar sig åt något i Sverige länge försummat: att förstå svensken och hans bevekelsegrunder. 

Bokens resonemang börjar med en plädering för känslornas betydelse – både för förståelse av verkligheten och för politikens utformning. Det sker genom att en sverigedemokrats erfarenheter återges och genom att striden mellan förnuftets Voltaire och känslans Rousseau refereras. Voltaire har, enligt författarna, haft lätt att finna anhängare i ingenjörslandet Sverige. Samtidigt är saknaden förbunden med en känsla så stark att den blivit en del av den kraft som – nedifrån och utanför etablerade partier – drivit på förändringen i svensk politik: ”Men de principiella frågor som ställs i boken Bland-Sverige: kulturskillnader och kulturmöten (av Billy Ehn med flera) är desamma idag, liksom den fråga som svävar över den här boken: ”vad händer när människor med olika bakgrund och kultur skall leva tillsammans?”

Det är alltså bokens frågeställning. Den undersöks inte. I stället ägnar sig författarna, efter att ha tagit sig fram på olika vägar, åt en ingående skildring och analys av begreppet svensk kultur. Det är angeläget – därför att det så länge varit förnekat och försummat. Skildringen och granskningen av denna svenska kultur leder också till några, åtminstone för mig, nya begrepp: underlägsenhets-, överlägsenhets-, kallelse- och övernationalism. De tre första begreppen är tämligen självförklarande. Övernationalism, enligt Tingsten: ”Denna nationalism innebär i sin enklaste gestaltning, att det egna folket är mänsklighetens kvintessens, på ett särpräglat sätt representerar hela mänskligheten (liksom många primitiva stammar kallar sig själva ´människorna´).”   

Lite hårdraget (av mig) kan man säga att Sverige på drygt hundra år marscherat från underlägsenhets- till övernationalism. 

Boken slutar i några försiktiga meningar, bland andra dessa: ”En av utgångspunkterna – och slutsatserna – i denna bok är att ska man skapa ett samhälle så behöver man tala med varandra… Vi har inga lösningar att erbjuda. Vi är bara två betraktare som konstaterar att en stor samhällsförändring väcker känslor.” 

Jag tror att författarna är väl medvetna om bokens stora brist, men inte vetat hur de skall kunna avhjälpa den: Om svenskar skall tala med invandrare som till kultur och erfarenheter är mycket olika dem själva – till exempel invandrare från Mellanöstern och Afrika – då är väl invandrarnas erfarenheter och kultur lika viktiga som svenskens? Ju större olikheterna är, dess väsentligare måste det väl vara att beskriva dem? 

Samtidigt är det ett hopplöst projekt. Vem åtar sig att beskriva invandrares mentalitet – kultur och erfarenheter – om de inte kan svenska och är analfabeter? 

Dessutom har vi nu kommit till en punkt då inte så många anser att sökandet efter en sådan förståelse är särskilt eftersträvansvärd, eller ens möjlig. Det regnar för många stenar över möjliga mötesplatser.