Alldeles för sent börjar man, det vill säga jag, se det allmänna mönstret i Sveriges sönderfall. Jag tror att den onda mekanismen över allt varit densamma: en ny härskarklass – politikerna – träder till makten och grips på nittonhundrafemtitalet av ett sedermera tilltagande högmod. Högmodet tar sig två former. För det första inbillar sig politikerna att det framväxande svenska välståndet är deras egen förtjänst. (Syndromet är välkänt i historien. Vilken makthavare tar inte äran för det som går bra?) För det andra drar de därav slutsatsen att de besitter sådana krafter att deras blotta beslutsamhet räcker för att inrätta deras drömmars önskerike. Ingen har uttryckt denna hybris mer pregnant än Olof Palme i hans förmätna uttalande om att ”politik är att vilja”.

Vi ser nu konsekvenserna av ett halvsekellångt politikervälde som i sin hybris faktiskt trott att politik är en viljeakt som bäst bedrivs utan att sakkunskap konsulteras. Eller också, vilket är ännu mer illavarslande, att politiken fick skaffa sig en egen sakkunskap som alltid kom fram till samma sak, nämligen att de politiska drömmarna faktiskt representerade en högre sanning. På det viset utvecklades den moderna PK-istiska ideologin.

Denna troligen unikt svenska utvecklingsmodell har tillämpats under ett halvsekel på alla de samhälleliga verksamhetsområden där politikerna haft ett avgörande inflytande. Skolan är ett typexempel. Politik har varit att vilja allt gott, till exempel jämlikhet, goda kunskaper, tolerans och jämställdhet. Den politiska viljan räckte, lärarkårens kunskaper och erfarenheter fick inte stå i vägen för det svenska skolväsendets betydelse. Kårens protester mot politikernas orealistiska drömmar lämnades utan uppmärksamhet.

På samma vis har det varit inom sjukvården, universitetsväsendet, socialpolitiken, polisväsendet, invandringspolitiken, kriminalpolitiken. Romantiska drömmar har i kraft av en uppskruvad politiskt korrekt ideologi – samt oändliga mängder av medborgarnas pengar – prackats på en nation och ett folk som på det hela taget skötte sig bra och för det mesta inte insåg – eller först nu, när det kanske är för sent, insett – vad härskarklassen hållit på med för ansvarslösa hyss.

Professorn i tillämpad kärnfysik Jan Blomgren beskriver i boken Allt du behöver veta om Sveriges elförsörjning hur just detta syndrom utspelat sig inom den svenska energipolitiken. Det är en sorgsen men också uppbragt utläggning över den förödelse för vilken den politiska viljan har utsatt det svenska elsystemet. I sammanfattning är Blomgrens budskap följande:

År 1985 togs de sist byggda kärnkraftverken i drift, och därmed var nästan ett sekel av obruten uppbyggnad av landets elsystem fullbordad. Vid denna tid hade Sverige större kapacitet att producera el än idag, och högre tillförlitlighet… Hade man behållit 1985 års kärnkraftsflotta och gradvis moderniserat och uppgraderat den, som man gjort i andra länder, hade vi haft mer el idag utan att behöva bygga vindkraft alls.

Det är särskilt vindkraften och de politikerdrivna hållbarhetsmyterna kring den som Blomgren hänger upp sig på. Det väcker mitt intresse eftersom min terriernos, som är specialtränad för politiskt dravel, sedan länge, fast utan framgång, sniffat i de trakterna.

Mina kunskaper om elförsörjning ligger obetydligt över den nivå som krävs för att kunna tända en lampa, men jag har sedan några månader insett ett för elförsörjningen betydelsefullt faktum, nämligen att vindkraften inte fungerar när det inte blåser. Om det bara blåser halva tiden, har jag fått förklarat för mig, måste det därför byggas reservkraft som kan ta över den andra halvans elproduktion.

Jag har därför dragit slutsatsen att kostnaden för vindkraften inte bara är möllan själv. En del av vad det kostar att driva reservkraften måste läggas till och den blir rimligtvis ganska dyr eftersom den inte utnyttjas den halvtid när det blåser och vindkraftverken är igång. Jag har snokat en del i frågan men på det hela taget gått bet vilket är anmärkningsvärt eftersom man kunde ha väntat att statliga energimyndigheter skulle presentera heltäckande material om allt som gäller politikerväldets favoritprojekt vindkraften.

När detta inte visar sig vara fallet finns det två möjligheter. Antingen är jag för dålig på att leta eller också finns det någonting som energimyndigheterna inte vill tala om.

Professor Blomgrens bok pekar på det senare alternativet. Felet med vindkraften verkar, enligt en studie från OECD, vara att den i verkligheten kostar ungefär dubbelt när man räknar med de dolda kostnaderna:

[V]indkraften [har] lika stora tillkommande systemkostnader för elnät och reservkraft, men dessa betalas via skattsedeln och elnätsavgifter. De syns alltså inte i en företagsekonomisk kalkyl, men kunderna får likafullt betala detta på annat sätt… Allt detta behöver man ha i åtanke när politiker påstår att el blivit billigt för konsumenterna tack vare de senaste årens byggnation av vindkraft. Vad man inte säger är att denna byggnation kostar stora summor som inte syns på elräkningen, utan går på skattsedeln.