PATRIK ENGELLAU: Sista striden det är

Vad handlade egentligen påskkravallerna om? Muslimer startade upplopp för att de blivit kränkta av att herr Paludan från Danmark avsåg att bränna koraner i ett halvdussin svenska städer. Av raseri brände de religiösa bilar och kastade sten på poliser som försiktigt drog sig tillbaka för att inte provocera de förolämpade muslimerna.

Det står nu och väger hur händelserna ska beskrivas, hur skyldigheter ska fördelas och hur framtidens strategi ska stakas ut. Justitieminister Morgan Johansson har presenterat olika narrativ där skulden dag för dag hamnat lite olika. Dagens version, presenterad i Svenska Dagbladet, förklarar att det är ”två onda krafter som triggar varandra”, nämligen ”högerextremism” och ”islamism”. Menar ministern att nazister och muslimer, normalt varandras fiender, skulle ha ingått en separatfred för att krossa polisen? Skulle syftet vara att därefter starta ett inbördeskrig sinsemellan?

Dessutom har Johansson hittat några övriga skyldiga, dels ”utländska aktörer” i Mellanöstern som försöker sätta bilden att Sverige är ett islamfientligt land, dels Paludan själv som vill ”provocera fram nya oroligheter”.

Själv tror jag att striden står mellan demokratins vänner och demokratins fiender. Den första frågan är om det är förenligt med den svenska demokratin att bränna koraner (förutsatt att det bara handlar om att bränna upp boken, inte att använda den brinnande boken för något ofog, exempelvis som fnöske för att tända eld på ett äldreboende). Detta framgår av regeringsformens 2 kap. 1 § där den enskilde gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet. Att bränna en bok är att utnyttja yttrandefriheten, ”to make a statement”, som det heter på engelska. Observera att denna frihet liksom mötesfriheten och demonstrationsfriheten tillhör demokratins grundstenar såsom demokratin har implementerats i Sverige. Det är därför den återfinns på framträdande plats i Regeringsformen.

Yttrandefriheten får dock inskränkas enligt 23 §. Egentligen kan den begränsas på vilka grunder som helst. Paragrafen nämner till exempel rikets säkerhet, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende och privatlivets helgd. Skulle det inte räcka med de angivna anledningarna så kan yttrandefriheten i alla fall kringskäras ”om särskilt viktiga skäl föranleder det”. Min tolkning är att yttrandefrihet gäller men bara om myndigheterna inte finner anledning att upphäva den.

Det står och väger. Den här gången hade Paludan fått tillstånd att bränna koraner, nästa gång kan det bli ett annat ljud i skällan.

Som jämförelse kan man nämna stenkastning. Där står det alldeles tydligt i Brottsbalkens 4 kap. 7 § att stenkastning bestraffas med böter eller fängelse i högst ett år.

Att frågan om yttrandefriheten blivit så viktig just nu beror, tror jag, på att påskkravallerna träffade Sverige som ett slag i solar plexus. Polisen sa sig inte ha varit med om något liknande utan tappade andan i förvåningen över att muslimerna den här gången, för första gången, tycktes ha gemensamt uppsåt att skada, kanske till och med döda, poliserna. Det gör att man kanske kan förvänta sig större återhållsamhet med yttrandefrihetstillstånden framöver.

Varför Paludan begär tillstånd för att utnyttja en frihet som tillkommer alla vet jag inte. Kanske är det bara hans sätt att göra reklam för föreställningarna. Men risken är i alla fall att polisen, om ny praxis utvecklas, kan dra in hans yttrandefrihet så fort den hör talas om någon allmän manifestation omfattande bokbränning – eller, vilket är vad man verkligen har anledning att oroa sig för – att stoppa vad som helst som irriterar muslimer. Om polisen aktar sig för att reta muslimer så kommer den sortens hänsyn, respekt och till och med vördnad gradvis att sätta sin prägel på de samhälleliga relationerna. Det blir inte den svenska lagen utan respektive grupps våldskapital som bestämmer hur folk ska uppföra sig mot varandra.

Den stora frågan framöver är om Sverige kommer att regelmässigt inskränka en visserligen svag men ändå i grundlagen inskriven demokratisk rättighet för att förhindra att muslimer känner sig ha en religiös skyldighet att begå brott för att stoppa den svenska demokratiska rättigheten. Det är troligen nu och inom den nära framtiden som praxis kommer att fastställas. Många menar att respekten för muslimernas känslor borde förmå oss att välja en linje som i praktiken innebär är vi ger upp den svenska demokratin. De menar, tvärtemot sin egen påstådda värdegrund om allas lika värde, att muslimerna inte har lika värde eftersom vi inte kan förvänta oss att muslimerna lugnt ska kunna leva i ett system som fridsamt rycker på axlarna åt stolligheter som att en del personer får för sig att bränna böcker utan att det egentligen borde störa någon annan.

Den här gången var det förstås inte så stolligt utan i stället en viktig politisk gest.

Patrik Engellau