PATRIK ENGELLAU: Inflationen avslöjar vidskepligt tänkande

Som jag till en och annan läsares leda ofta påpekat har det mänskliga samhället en tendens att kräva av sina ledare att de har övermänskliga krafter och att de ska bruka dessa krafter för att göra underverk till sitt folks fromma. Vi vet hur det går om ledarna misslyckas med miraklen. Carl Larssons stora målning Midvinterblot visar hur svearnas konung Domalde låter sig offras vid templet i Uppsala sedan han flera år i rad missat att ge folket goda skördar.

Principen att ledare som inte håller måttet ska avsättas har behållits till våra dagar men verkställs inte längre med hjälp av knivmord utan genom allmänna val. Demokratin bygger på föreställningen att folket ska kunna välja sig de företrädare som besitter de starkaste magiska krafterna. Vad är en valdebatt i teve annat än en tävlan mellan potentiella politiska ledare som försöker övertyga folket om de egna trollerikonsternas överlägsenhet?

Nej, jag överdriver inte. Jag har flera gånger på ett för var gång – åtminstone för mig själv – alltmer övertygande sätt beskrivit keynesianismen som just en sådan ockult lära. Denna inom nationalekonomin så hyllade dogm har ansetts bevisa att politikerna faktiskt besitter översinnliga krafter och vidare peka ut vad de kan göra för att dra igång mirakel såsom att få bukt med arbetslöshet och låga tillväxtsiffror. Lösningen har i stort sett varit att trycka och sätta sprätt på pengar.

Har keynesianerna då menat att hur mycket pengar som helst kan tryckas utan att det får några trista konsekvenser för ekonomin? Nja, kanske inte. År 1936, när Keynes epokgörande nya idéer publicerades, fanns det fortfarande folk kvar som lärt sig av historien vad som brukar hända när kungar konstruerar låtsaspengar, till exempel Karl XII:s nödmynt. Det slutade med inflation (samt halshuggning på Hammarbyhöjden för nödmyntens tillskapare, finansministern baron George Heinrich von Görtz (bilden)). Nationernas ledare har därför haft en del hämningar mot att utmana ödet genom att pressa sina magiska krafter till det yttersta.

Men för bara några tiotal år sedan utvecklades ett nytt ekonomiskt tänkande som gjorde rent hus med den från historien överlevande återhållsamheten. Då uppfanns den Moderna Monetära Teorin (MMT) som inte ville vidkännas några som helst begränsningar för politikernas gudomliga krafter. Det gick bra att trycka hur mycket pengar som helst. Så här står det i en respekterad nationalekonomisk tidskrift (som inte nödvändigtvis tillhör MMT-ivrarna):

Bara genom att rösta har den federala regeringen gjort av med miljardtals dollars som den inte fått tillgång till genom skatter eller lån. Detta är möjligt eftersom staten är en penningproducent. Den har monopol på penningutgivning och kan trycka så mycket pengar den vill.

Observera att det här är ett drama som utspelar sig i realtid inför våra ögon. Artikeln publicerades i augusti 2020. Sedan dess har flodvågor av pengar tryckts i alla länder, ofta med referens till att de negativa effekterna av coronapandemin måste bekämpas (till exempel att nedstängningarna drabbade ekonomierna så hårt att regeringarna plus internationella institutioner som EU måste göra allt för att lindra skadeverkningarna; man tillfogade sår med ena handen och förband med den andra).

MMT är keynesianism på steroider efter förebild av Görtzen. Kunde det fungera? Det som nästan knäcker min tro på mänskligheten är att även respekterade nationalekonomer så sent som bara för några månader sedan trodde att de funnit De vises sten, en alkemistdröm som ansågs kunna förvandla oädla metaller till ädla. Men nu har inflationen plötsligt återuppstått med kraften hos en tsunami. I USA har den uppgått till åtta procent på tolv månader. I Sverige talas det om fem procent upplupet på ett år med ängsliga blickar för framtiden. Min hyresvärd flaggar för fyrtio procents höjda energikostnader.

Görtzen själv kan inte förklara detta utan pladdrar om störningar i försörjningskedjorna och frigjord konsumentefterfrågan efter covidpandemin och att dessa avvikelser troligen kommer att balanseras av sig själva. Det slår honom inte att hans egna nödmynt kan ha haft ett visst inflytande.

Patrik Engellau