PATRIK ENGELLAU: Ett nytt läge

(Denna text lades in på sidan just innan det meddelats att polisen skjutit tre möjliga polisbilsbrännare i Norrköping.)

De senaste dagarnas kravaller mellan svensk polis och upprörda muslimer anses av många vara en vattendelare, alltså ett ögonblick med ett tydligt före och efter. Upplopp där muslimer varit inblandade har Sverige haft tidigare men det var något särskilt den här gången även om det inte slutade med några allvarliga personskador. Rikspolischef Anders Thornberg kommenterar så här:

Vi har sett våldsamma upplopp tidigare. Men det här är något annat. Det är ett grovt våld som riktar sig mot liv och egendom, framför allt mot poliser. Det är mycket oroväckande och vi kommer ta till kraftfulla motåtgärder. Det här ska inte fortsätta.

Men vad är det som inte ska fortsätta? Vilka är det som ska ändra beteende? Vilka står på listan över huvudmisstänkta?

Många skulle sätta den svensk-danske uppviglaren – alternativt yttrandefrihetsaktivisten – Rasmus Paludan på första plats. Han har retat upp muslimerna genom att förbereda offentlig koranbränning, för en muslim kanske den värsta tänkbara hädelsen och skymfen.

Andra skyller på polisen som trots att den enligt egen utsago haft bemanning och utrustning så det räckte valde att dra sig tillbaka och låta muslimerna bränna polisbilar och även i övrigt ge uttryck för större brutalitet mot polisen än den hittills varit van vid. Kanske var polisen rädd för demonstranterna. Kanske var den rädd för vad den svenska rättvisan skulle ta sig för om den satte hårt mot hårt och råkade skada någon demonstrant.

Justitieminister Morgan Johansson är självskriven kandidat på varje lista över misstänkta för klandervärt beteende inom hans eget gebit (samt åtskilliga andra). Han säger till Ekot för det första att han inte har någon anledning att kritisera polisen, för det andra att det är angeläget att noggrant granska polisens hantering av situationen och för det tredje att det handlar om enskilda händelser som troligen inte kommer att föranleda några mer fundamentala förändringar.

Som så ofta tidigare ger mig Morgan Johansson kalla kårar utefter ryggraden. Jag vet inte vilket nummer i ordningen detta senaste nödrop från polisen utgör. Visst ska man vara misstänksam när stora omsättningsmaximerande byråkratiska apparater som polisen utsänder täta nödsignaler men ännu mindre kan man ta justitieministerns sorglösa attityd på allvar när man dels betänker att det är valår i år, dels vet att socialdemokraterna är kraftigt beroende av stöd från muslimtäta valdistrikt i utanförskapsområdena.

Om Paludankravallerna i framtiden verkligen kommer att betraktas som en vattendelare i svensk politik är inte lätt att veta. Själv tycker jag att andra händelser – IKEA-morden, Revaprojektet och Drottninggatsmorden till exempel – borde ha gett anledning till eftertanke och tillnyktring vilket de inte gjorde. De liksom bara flöt förbi. Kanske går det likadant den här gången.

Men om de senaste dagarnas incidenter inte föranleder några uppgörelser med de PK-istiska föreställningar som hittills förhindrat Sverige från att tänka klart och vidta kloka åtgärder så undrar jag om det någonsin kommer att ske. Om ligister lyckas lägga beslag på och bränna upp polisbilar och Sverige inte reagerar så har Sverige gett upp. Vad skulle annars kunna bli ett säkert tecken på ett svenskt nederlag? Att ett ungdomsgäng erövrar Sveriges Radio för att kalla till bön via P1?

Demokratins fundament är inte i huvudsak att vi får rösta fram en riksdag utan att fri- och rättigheterna, till exempel just yttrandefriheten, respekteras och att statens brukar sitt våldsmonopol till att värna lagarna. I grunden är problemet att Sverige trots allt prat sätter PK-istiska dogmer framför demokratin. Att polisen ska bruka sitt demokratiska våldsmonopol betyder till exempel att den ska ingripa med vapenmakt mot sådana som bränner polisbilar.

Demokrati är inte att polisen i sådana lägen kommer med fraser om allas lika värde och drar sig tillbaka av oro för att brottslingarna ska åsamkas personskador. Demokrati är inte så mycket att ungdomsgäng ostraffat hånar och förnedrar förmodat konfliktreducerande förskrämda dialogpoliser som att allmänheten – med så mycket våld som uppgiften kräver – lär sig att lyda lagens tjänare.

Patrik Engellau