Någon insiktsfull tänkare, en skotte tror jag det var, observerade ungefär att ”folk blir tokiga i grupp men endast återfår förnuftet individuellt, var och en för sig”. Det gör att det utbredda och allmänna samhällsvansinnet blir desto mer iögonenfallande eftersom det tenderar att snabbt bli ett normaltillstånd medan det sunda förnuftets återkomst sker så diskret att betraktaren måste var synnerligen observant för att missa tecknen. Gubben Noak skickade då och då ut en duva från Arken för att undersöka om den hemska översvämningen hade börjat ge vika och jorden eventuellt på nytt höll på att bli beboelig för landbaserade djur.

Så känner jag mig när jag läser morgontidningarna. Även om det inövade, överraskningsfria PK-istiska budskapet självklart dominerar så känns det på mig som om man allt oftare får tillfälle att förvånat höja på ögonbrynen eller rentav undslippa sig ett häpet ”hoppsan”.

Till exempel läste jag på påskafton både Svenskan och DN. Svenskan hade en nästan pinsamt förutsägbar artikel om sjukvården. Trettio års i stort sett oförändrade talepunkter var med. Vårdpersonalen ”sitter fast i byråkratiskt pappersarbete i stället för att vara med patienterna. Många i personalen tappar arbetsglädjen. Man blir inte läkare eller sjuksköterska för att administrera utan för att träffa patienter. (Kanske det, men sjukvårdspersonal som jag känner tycker ibland att där är skönt att fly in i administration för att slippa jobbiga och pockande patienter ett tag.)

En annan perenn i sjukvårdsdebatten är privatiseringar. Socialminister Hallengren vill stoppa dem och även ”de privata gräddfilerna till operationsavdelningarna”. Positionerna och argumenten har inte ändrat sig på mer än ett kvartssekel. Fortfarande vet ingen med säkerhet vad de menar med privatiseringen även om ordet väcker starka känslor hit eller dit. Privatisering kan vara att landstingsregionen köper ett antal operationer av ett privat sjukhus. Eller att ett privat sjukhus tar över hela sjukvården i ett visst område. Eller något annat. Förvirring råder och verkligheten behövs bara för att hänga upp floskler på, till exempel att den demokratiska kontrollen, som funnits där i hundra år, ska återtas av politikerna, som redan haft den, för att de ska granska vart skattepengarna tar vägen, vilket de redan från början haft medborgarnas uppdrag att göra. (Leif Östlings kritiserade fråga om vad fan man får för skatten tycks ge svaga ekon i den begynnande valretoriken.)

Men det hände att Gubben Noaks duva kom tillbaka med en olivkvist eller något annat som antydde att levnadsbetingelserna på jorden höll på att förbättras för människan. Så var det även för mig just denna Påskafton. På DN:s debattsida förekom en artikel av två psykiatriker, således fullvärdiga medlemmar av det välfärdsindustriella komplexet. De går pang på rödbetan:

Synen på vad psykisk sjukdom och funktionsnedsättning är har kommit på avvägar och det står vårt samhälle dyrt och allt dyrare blir det… Överdiagnostiken har blivit ett faktum…  

Att så många ”friska, fungerande individer sjukförklaras” – de psykiska diagnoserna är den största gruppen bland sjukskrivningarna – analyseras lite diffust med att ”patientens behov av bekräftelse och hjälp växelverkar med vårdgivarens behov av att bekräfta och hjälpa”. Det tror jag betyder att patienten tjatar om att bli sjukskriven fast han är frisk och läkaren till slut inte står ut utan sjukskriver för att slippa obehaget; det är ändå inte hon som betalar. Kanske tänker hon som så ofta tidigare, med ett snett leende, att det dyrbaraste medicinska instrumentet är sjukskrivningspennan.

Artikelförfattarna vet av erfarenhet vad de pratar om. I början gillar patienten sin sjukskrivning och kanske sjukhusinläggning. Men att överlämna sig i vården är att ge upp sin autonomi vilket med tiden kan blir riskabelt:

… vårdfällan kan slå igen… Risken finns att individen förlorar sin tilltro till den egna förmågan. Det är exempelvis vanligt att en längre tids sjukskrivning leder till tilltagande osäkerhet hos den sjukskrivne och klivet tillbaka till arbetet kan till slut kännas och i värsta fall bli oöverstigligt.

De höga sjukskrivningstalen på grund av psykiatriska diagnoser och de allt längre köerna inom psykiatrin är dagens verklighet. Många menar att lösningen är mer resurser. Men på så vis matar vi bara ett system som inte fungerar. I stället krävs mer strukturella och genomgripande förändringar…

I dag smattrar vårdfällor dagligen igen på individnivå runt om i Sverige och på samhällsnivå har vårdfällan slagit igen för länge sedan. Det har blivit dags att börja bända upp dem.

Det där visste vi väl redan! säger kanske du lite föraktfullt. Ja, det är sant, svarar jag. Men som det svenska politiska systemet är inrättat spelar det inte så stor roll vad en majoritet av förnuftiga nettoskattebetalare har för uppfattningar. I så fall hade antalet invandrare per år sedan länge kunnat räknas i tusental snarare än hundratusental. Poängen med de här psykläkarna är att de i bästa fall är de svalor som vittnar om vårens ankomst. Om de hade varit ensamma om sina uppfattningar hade de, gissar jag, inte vågat framföra dem. De ska ju leva med sina arbetskamrater. Då hade de i stället förklarat att det ökade antalet psykfall i landet beror på outhärdliga förhållanden i arbetslivet och att det behövs fler psykpersonal som ska ha högre löner.