PATRIK ENGELLAU: Vem talar och i vems intresse?

I förrgår skrev Bitte Assarmo här en krönika som är mer än vanligt läsvärd, vilket inte säger så lite. Egentligen gör hon inte annat än sammanfattar och kommenterar en debattartikel i Dagens Nyheter av ”narkotikapolisen” Lennart Karlsson, men det räcker långt. Karlssons tes är att kriminaliteten bland ensamkommande migranter är svenskarnas fel för att vi varit för njugga med vårt stöd:

Under åren 2016–2018 arbetade jag särskilt nära den stora gruppen unga ensamkommande från Afghanistan. I princip alla jag mötte hade en tydligt uttalad önskan att vilja göra något bra. Något bra för sig själva och något bra för sitt nya land. De ville utbilda sig, ha jobb, träffa svenskar och få ett sammanhang. Något att höra till.

Men tyvärr hamnade många väldigt tidigt i utanförskap. Då delar av det etablerade samhället stängde dörrar, eller kanske i vissa fall inte ens öppnade dem, så gled många av dem i stället sakta in i en annan värld av missbruk, prostitution och kriminalitet. Organiserat kriminella stängde inga dörrar. Tvärtom, de öppnade dörren på vid gavel och bjöd in unga män med varm hand. Det fanns gott om rovdjur som passade på att utnyttja utsattheten hos unga pojkar och barn för sina egna ändamål.

Den svenska integrationspolitiken och dess hantlangare i det välfärdsindustriella komplexet, till exempel poliser och socionomer, har alltså förstört stora grupper fina ungdomar och förvisat dem till kriminalitet och prostitution. Här kommer narkotikapolisens vädjan till Sverige just när vi håller på att få lika många ukrainska flyktingar på årsbasis som toppåret 2015 fast migranterna då i stället kom från MENA-området. Karlsson har vädjande, pockande och nästan hotfulla krav på Sverige. Nu blir det allvar av:

Det räcker inte bara med att öppna våra hjärtan. Vi måste också öppna våra plånböcker, våra skolor, vårt sociala omhändertagande och vården. Och viktigast av allt, vi måste öppna vår vilja att på riktigt släppa in dessa människor i vårt samhälle. Tro ingenting annat än att det här är en vilja och ett engagemang som måste pågå länge. Många av de människor som kommer på flykt till vårt samhälle bär med sig sina trauman för resten av livet…

Det är extremt viktigt att förstå att tillräckliga resurser nu måste tillföras skolorna, vården och uppsökande verksamhet från kommun och socialtjänst. Allt det som kan bygga upp ett nödvändigt formellt skyddsnät. Men det behövs också extra resurser till föreningsliv och kultursektor. Verksamheter som kan skapa positiva sammanhang att höra till.

Jag har uppfunnit en sociologisk lag som jag ska driva i bevis någon gång när jag får tid. Den är att det välfärdsindustriella komplexets funktionärer måste lyfta klienternas materiella levnadsvillkor för att själva kunna främja sina intressen. Det ser alltför stötande ut om socionomerna lever alltför högt över sina klienter. Därför har funktionärerna ett starkt egenintresse av att det satsas rejält och stadigt mer av skattebetalarnas pengar på klienternas levnadsbetingelser. Karlsson fortsätter:

Det kommer att kosta pengar. Mycket pengar. Men alternativet kommer att kosta ännu mer. I den värld där jag och mina kollegor arbetar så finns det tyvärr många som för sina egna syften är beredda att erbjuda mycket tid, pengar och engagemang för att locka in nyanlända i sitt nät. Ge inte de mörka krafterna den möjligheten.

Polisen konkurrerar med de kriminella ligorna om klienternas bevågenhet. Då måste polisen ha något konkurrenskraftigt att locka buset med. Det är du som ska betala.

Igår skrev jag om hur socionomernas fackförbund hade hamnat i samma egennyttiga tankespår som polisen Karlsson (länk). De fackliga ledarna säger att Sverige inte får utsätta flyktingar för skitjobb som till exempel att ”skörda tomater på Skånes landsbygd” där det kan vara långt till ”boende och välfärdstjänster”. Kan du hitta någon annan anledning än min sociologiska lag till att socionomernas fackliga ombud ska bli försvarsadvokater för socionomernas klienter?

Patrik Engellau