Under lång tid har Elsa Widding strävat efter en klimatdebatt baserad på saklighet och vetenskap istället för alarmism och känslor. Nu tar hon steget in i politiken och tar plats på Sverigedemokraternas riksdagslista. Här berättar hon varför och vad det är hon vill åstadkomma:

Det har under flera år bedrivits en politik i Sverige som bygger på en önskan att ställa om ett av världens bästa och stabilaste energisystem till någonting annat – betydligt sämre.

Flera partier i Sverige ser Tysklands energiomställning, med en massiv utbyggnad av vindkraft och nedstängning av fungerande kärnkraft, som en förebild och enda vägen att nå ambitiösa klimatmål. Tyskland har satsat enorma resurser på sin energiomställning, Energiewende, utan att nå de mål som satts upp men till priset av att Tyskland i dag har det högsta elpriset i Europa. 2021 betalde hushållen i snitt 330 öre/kWh. Koldioxidutsläppen har ökat i stället för att minska och preliminära siffrorna för 2021 visade redan före jul att den fossila energin gör comeback i Tyskland samtidigt som vindkraftsproduktionen minskar, trots att den installerade vindkraftseffekten ökar (Second-Opinion.se 2022-01-10). Energiomställningen i Tyskland har alltså lett till ett ökat fossilberoende som för Tysklands del också inneburit ett ökat beroende av rysk gas. Sveriges utsläpp ligger en bra bit under de genomsnittliga utsläppen i OECD och runt 10 procent under genomsnittet för hela världen (energifakta.se/Fakta/Miljö). Detta beror på att Sverige kraftigt minskat andelen fossila bränslen i energisystemet allt sedan 1970-talet.

Som en direkt konsekvens av vindkraftsutbyggnaden och den förtida, med berått mod, genomförda nedstängningen av kärnkraft har elsystemet i Sverige, precis som i Tyskland, blivit alltmer instabilt. Klimatpolitiken i Sverige leder dessutom till att efterfrågan på el ökar mycket kraftigt. För att möta denna efterfrågan planeras för än mer vindkraft fastän det är just vindkraften som äventyrar elsystemet. Många ställer sig den relevanta frågan hur det är möjligt. Är det ett bevis på politisk okunskap eller att ledande politiker struntar i konsekvenserna för landet? Hur det har gått i Tyskland borde givetvis avskräcka de allra flesta politiker.

SD är det enda riksdagsparti som har ifrågasatt klimatpolitiken och visat att man förstår vart den leder. Till och med Moderaterna, som borde veta bättre, förespråkar mer av det som ställer till med skadan. Sverige är nu i ett läge där energifattigdomen, (dvs. allvarliga ekonomiska konsekvenser för de sämst ställda i samhället som en följd av mycket dyr el) kommer att breda ut sig och utsläppen kommer på köpet att öka, inte minska. SD var också det enda parti som inte skrev under energiöverenskommelsen om 100% förnybar elproduktion till år 2040.

Parisöverenskommelsen började gälla 2016. Året därpå antog Sveriges riksdag ett klimatpolitiskt ramverk som innefattar såväl en klimatlag som klimatmål och ett klimatpolitiskt råd med ledamöter utsedda av regeringen. Regeringens åtaganden enligt klimatlagen framstår alltmer som ett misslyckande, fem år efter ramverket föll på plats. En del av svaret varför det inte gått att följa klimatlagens intentioner ligger i just energiöverenskommelsen som slöts 2016 och som har ett annat syfte, på tvärs med det klimatpolitiska ramverket, nämligen en hundra procent förnybar elproduktion till år 2040. Det är omställningen till en så kallad förnybar elproduktion som har tagit oss dit vi är idag, dvs. en enorm satsning på vindkraft och nedläggning av den för systemet nödvändiga kärnkraften. Detta har lett till stora påfrestningar på miljön och ökade utsläpp av koldioxid, på tvärs med klimatlagen. Vinden är förnybar men inte så mycket mer inom vindkraftsindustrin är det.

Ropen efter ökad hållbarhet ljuder högt samtidigt som samhället blir mindre hållbart med ökade miljöproblem och ett energisystem som inte bara släpper ut mer koldioxid utan som också påverkar miljön och människors liv och hälsa negativt.

De flesta partier i Sverige verkar förblindade av de politiska klimatmålen. Man reflekterar inte ens över nyttan för klimatet med dessa mål och man sätter inte målen i relation till vad som är möjligt att åstadkomma och vad som krävs för att energisystemet ska fungera. Den evidensbaserade konsekvensanalysen lyser med sin frånvaro i politiken och i stället baseras politiska beslut på omdömesbaserade drömmar och önsketänkanden. Man ignorerar också kostnaderna för att försöka nå målet på 1,5 grader. Inga kostnader verkar vara för höga. Detta är precis vad som utmärker planekonomier. Att fastställa en önskad temperatur, 1,5 grader, som inte får överskridas inom en viss tidsrymd är naturligtvis ett politiskt styrmedel som är enkelt att förhålla sig till. Risken är dock uppenbar att beslut stressas fram trots den stora osäkerhet som vetenskapen pekar på. Varför då så bråttom? Politik handlar om att prioritera, dvs. väga nytta mot kostnad. Varför gör man inte det? Dessutom är det självklart att världen inte kommer att klara 1,5 graders målet hur mycket man än försöker eftersom detta mål förefaller lika oundviklig som för mig problemfritt. Den har närmast redan inträffat med en ökning på 1,2 grader enligt IPCC utan att någon global katastrof inträffat. Om man vill nå Parisöverenskommelsens helt omöjliga mål krävs omöjliga åtgärder.

Under förutsättning att klimatsimuleringarna är realistiska borde ett mål på närmare 2,5°C graders temperaturökning mot slutet av innevarande sekel vara mer realistiskt än en förhoppning om 1,5 grader.  Det skulle innebära en ytterligare global temperaturökning på 1,3 grader från i dag, bara 0,1 grader mer än uppvärmningen sedan förindustriell tid hittills inneburit. Men då skall man komma ihåg att fram till slutet av 1800-talet så hade mänskligheten genomlidit en kall period som vi inte önskar oss tillbaka till. Den underliggande frågan är viken temperatur som skulle vara optimal för mänskligheten. IPCC säger att extremväder har ökat lite och förväntas öka ungefär lika mycket till. När man tittar på skördeutfall, skogsproduktivitet, döda i klimatkatastrofer eller vad som helst så är dock vår tid extremt mycket gynnsammare än 1880-talet.

Jag vill bidra med faktakunskap i energi- och miljöfrågor

Jag har arbetat i energibranschen under många år och tror att jag kan bidra med faktakunskap och framför allt ge en bättre förståelse för klimatomställningen och hur den påverkar miljön och klimatet. Miljöfrågorna har kommit i skymundan i den politiska ivern att uppnå fossilfrihet. Det är också hög tid att syna begreppen förnybart, klimatsmart och hållbart. Det som döljer sig bakom har inte sällan stora negativa, ibland katastrofala följder för miljön.

Sen hoppas jag att jag kan hjälpa till med matematiken. Vi kan inte planera för en ökad efterfrågan på el innan vi har en realistisk idé om hur denna ska mötas med ny kapacitet. Det tar lång tid att bygga ny kärnkraft och den planerade vindkraftsutbyggnaden tar också många år, lägg därtill att den är orimlig ur ett systemperspektiv. Nätutbyggnaderna släpar efter. Allt sammantaget ställer stora krav på att man måste kunna prioritera. Hur ska man till exempel hantera de stora skillnaderna mellan norra och södra Sverige? Siffrorna går helt enkelt inte ihop.

Jag vill lyfta vetenskapen som underlag för klimatpolitiska beslut

Det är viktigt att öka förståelsen för vad IPCC säger i det stora vetenskapliga arbete på 4000 sidor som sammanfattar kunskapsläget om klimatet. Idag får vi bara höra halva sanningar. Det blir oseriöst när man i den allmänna debatten drar alltför snabba slutsatser som inte stämmer med data som finns tillgängliga. Våra politiker och andra beslutsfattare har från IPCC:s “Rapport för beslutsfattare” fått en förenklad och av journalister till viss del felaktig bild av temperaturens beroende av koldioxidutsläppen. Det talas nästan aldrig om de stora osäkerheter som de vetenskapliga beräkningarna lyfter fram i det omfattande underlaget. I den politiska världen tror man sig ”veta” hur temperaturen påverkas av koldioxidhalten, och hur koldioxidhalten i atmosfären påverkas av mängden utsläpp. I den verkliga världen (och den vetenskapliga) är allt mycket mer komplicerat. Koldioxidens transport mellan recipienterna havet, biosfären och atmosfären är exempelvis noggrant beskriven i IPCC:s rapport AR5.

Dagens så kallade klimatpolitik skadar inte bara Sverige ekonomiskt och miljömässigt utan också säkerhetsmässigt genom att öka beroendet av fossila bränslen, från bland annat Ryssland. Att som Tyskland hoppas på en kraftigt ökad import från bland annat auktoritära stater är förknippat med stora problem. Det finns varken fartyg eller LNG terminaler i Tyskland för att möta efterfrågan på gas. Problemen i Tyskland kommer att smitta av sig till Sverige.

Jag vill verka för ett större ansvarstagande från politiker.

I en rationellt fungerande värld måste den energiproduktion man tar bort ersättas. Detta är svårt att åstadkomma eftersom det inte finns något energislag som idag kan ersätta det som politikerna så ivrigt vill ta bort enligt det klimatpolitiska ramverket. I grunden behövs energi till allt för att hålla i gång våra funktionella samhällen. Det handlar om energiproduktion för samtliga samhällsfunktioner, även transporter. Och det är bristen på sådan produktion som nu hotar vårt samhälles normala funktionssätt.

Vi är nu är i ett läge där vi gör klokt i att fundera på vilken beredskap vi har inför kommande vinter. Vi bör ha en plan för hur vi undviker en blackout (systemkollaps) i elnäten men också en plan för hur vi bör agera och vad vi nu kan göra direkt för att kunna möte en svår energibristsituation i vinter, i det fall det oförutsedda inträffar.

Fler politiker borde inse det orimliga i att stötta med subventioner och investera skattepengar i en omställning mot ökad elektrifiering, som leder till minst ett dubbelt så stort elbehov. Varför inser man inte nödvändigheten att först möjliggöra att elsystemet tillgodoser de behov som den önskade omställningen kräver? Varför är man inte mer rädd om det energisystem som en gång byggts upp, i stället för att utsätta svenska folket för alla konsekvenser i form av orimliga energipriser och ännu värre, bortkoppling av el.

Våra politiker har möjliggjort en snabb utförsäljning av den svenska naturen till internationella riskkapitalister, däribland många kinesiska företag. Skogen som binder och lagrar växthusgaser, exploateras med omfattande skövling och infrastruktur för att den miljöskadliga energiverksamheten i form av vindkraft ska komma fram snabbt och helst utan protester. Den senaste utvecklingen där kommuner i princip ska mutas att tillåta vindkraft strider mot den svenska demokratins grundprinciper.

Nu krävs knivskarpa prioritering baserad på vetenskap, fakta, konsekvensanalys och pragmatism. Inte minst viktigt är att vidta åtgärder i rätt ordning. Det behövs en kostnadseffektiv klimatpolitik och att man tillsätter ett välbalanserat klimatvetenskapligt råd. 

Reflektioner kring uppdraget som ledamot

Jag ser fram emot att arbeta med och kunna bidra till förnuftiga lösningar inom områden som kommer att avgöra Sveriges framtid som industrination på högsta politiska nivå. SD har varit före sin tid med att peka ut problem i samhället som det politiskt korrekta språket blockerat insikten om och förmågan att uttrycka. Om man ska verka politiskt väljer jag hellre en inriktning som har framtiden för sig och inte sin historia som främsta tillgång.