PATRIK ENGELLAU: Det är viktigare med jobb till socionomer än till flyktingar

Eftersom jag inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet – det svenska politikerväldets stolthet – på länge så kanske du tror att komplexet är nedlagt. Hahaha, säger jag bara.

I själva verket är komplexet ungefär som luften: det finns överallt fast man inte tänker på det. Men det talar hela tiden till oss och dess budskap är alltid detsamma: människor har på det hela taget svårt att hantera sina liv på ett acceptabelt sätt och därför måste komplexet få mer pengar för att stötta människorna. Detta erbjudande brukar framföras av två, tre ledare för någon av de berörda organisationerna på de främsta morgontidningarnas debattsidor.

Bara denna detalj – att ett välorganiserat särintresses penningtiggerier ska rubriceras som samhällsdebatt – borde föranleda höjda ögonbryn hos envar. När såg vi Volvo lansera en ny bilmodell i form av en artikel skriven av företagets VD på DN Debatt? Komplexet har en så upphöjd och respekterad ställning att vi inte uppfattar dess reklambudskap som just sådana.

Den här gången är det Akademikerförbundet SSR som på Svenska Dagbladets debattsida lägger fram sin sak. Förbundet är facklig organisation  för socionomer och andra som bemannar komplexet. Oavsett hur ädel de själva anser sin verksamhet vara så bör man aldrig förlora ur minnet att de pengar de ber om kommer att förvandlas till löner för dem själva och kollegorna.

Nu handlar det om ukrainska flyktingar. Det förväntas komma 76 000 stycken till sommaren. För helåret kan komplexet säkert räkna med en grand slam jämförbar med år 2015 då det på helåret kom 163 000 migranter och krävde komplexets tjänster. Sådant här är hausse och högkonjunktur för komplexet.

Det finns bara en hake förklarar de två Akademikerförbundsdebattörerna. Ukrainarna ska hanteras enligt EU:s så kallade massflyktsdirektiv, inte enligt de svenska invandringsreglerna. EU:s direktiv är mycket mindre generöst. En massflyktare får bara uppehållstillstånd till den 4 mars 2023 (vilket kanske förlängs) och får snålt med ersättning (71 kronor per dag plus bostad för ensamstående vuxen).

Vem som helst kan fatta att detta upplägg känns nästintill förnedrande för en socionom i flyktingsvängen. I fråga om ukrainarna får det välfärdsindustriella komplexet inte tillfälle att mobilisera sin arsenal av hjälpinsatser. Ukrainaren har inte rätt till vuxenutbildning eller svenska för invandrare och ej heller till Arbetsförmedlingens ”etableringsuppdrag”. I bästa fall får Arbetsförmedlingen göra en ”kompetenskartläggning” så att ukrainaren får reda på vad hon kan. Ej heller kan ”samhällsorientering” eller ”etableringsinsatser” eller ”aktivitetsstöd” komma ifråga för ukrainare.

Om jag vore integrationsminister Ygeman skulle jag i detta läge bli glad som en speleman. EU verkar ha definierat ett begrepp som Sverige under många år utan framgång efterspanat med ljus och lykta, nämligen ”EU:s lägstanivå”. Det beskrivs i massflyktsdirektivet och ukrainarna ska ha det. Nu kan Sverige under en period samtidigt använda två helt olika integrationsspår, dels det gnidna massflyktsdirektivet, dels det mer bidrags- och terapiintensiva helsvenska alternativet. Om något halvår kan Ygeman utvärdera utfallet.

Själv tror jag att den integrationspolitik som ligger i massflyktsdirektivet kommer att visa sig överlägsen när det gäller att inlemma migranter i den svenska kulturen. Det beror nog inte bara på att det är skillnad på ukrainare och folk från MENA. Det beror också på att ekonomiska piskor har en magisk effekt på de flesta människors arbetslust.

Antagligen hyser debattörerna från socionomfacket samma misstankar som jag ty de kan inte argumentera nog starkt för att hela arsenalen av hjälpinsatser måste sättas in på ukrainarna (för att eventuella skillnader i utfall ska kunna skyllas på ras och inte på de svenska åtgärdernas korrumperande effekter och såklart, för att socionomerna ska få leka med hela sin verktygslåda). Det kommer nämligen att gå riktigt illa för ukrainarna om de ska utsättas för verklighetens prövningar i samband med ett jobb, till exempel ”livspusslets” problem om ”det ska skördas tomater på Skånes landsbygd… en bra bit från platser med boende och välfärdstjänster”.

Massflyktsdirektivet må göra det enklare (och nödvändigare) för flyktingen att skaffa sig jobb men detta, förklarar socionomledarna, ”kan inte kombineras med tvärstopp för hjälp till jobb, i form av vettig ersättning, arbetsmarknadsåtgärder och tillgång till barnomsorgs- och skolplatser.” Gärna ett jobb åt en flykting, men aldrig om det minskar behovet av socionomer!

”Dessutom kommer det att behövas mer pengar i landets kommuner… för de ytterligare kommunala välfärdstjänster som kommer att behövas (sic)”.

Patrik Engellau