Allteftersom det avslöjas allt värre grymheter utövade mot barn, kvinnor, åldringar och andra försvarslösa i Ukrainas städer och byar, samtidigt som stödet i Ryssland stiger för Putin och hans politik, frågar sig allt fler: hur är detta möjligt? Får inte den ryska allmänheten veta någonting? Är de så avskurna från all information att de lever i en annan värld? 

Det gör de inte. De får information – även om den förstås är förvriden i de statliga kanalerna. Men de får veta. De får veta av barn och andra yngre släktingar och bekanta som har tillgång till internet och annan icke-statligt styrd information. 

Förklaringen är en annan. Samma förklaring gäller också här i Sverige, om man vill förstå den svenska politiken: Hur kan så mångas fortfarande stödja en politik som leder till allt mer våld, allt fler brott riktade mot främst barn, kvinnor, åldringar och andra utsatta – och leder till allt sämre fungerande offentliga institutioner: skola, polis, vård och andra av välfärdssamhällets viktiga inrättningar? En politik som också leder till allt högre energikostnader och ett allt skörare och mer lättstört energisystem.  

Förklaringen är skam. Man känner sig skyldig – och är medskyldig till den situation som man väl känner till men väljer att inte vilja se, eller om det inte går att undvika kännedom om den, att bortförklara. 

Ett tydligt exempel är vindkraften. Den löser inget av landets energiproblem. Även om det inte funnes något lokalt motstånd, grundat i den uppenbara omsorgen om den egna miljön, och det därför vore möjligt att snabbt förverkliga alla grandiosa planer skulle det inte vara till någon hjälp. I så fall skulle energisystemet bli instabilt, också när det blåser – och vid vindstilla skulle bristen bli allt värre. 

Socialdemokratin och Miljöpartiet är de främst skyldiga. Därför låtsas deras ledningar – och deras sympatisörer – att vindkraften skulle kunna erbjuda en lösning. De orkar inte se sanningen. De orkar inte med den då avtäckta skammen över nedrivandet av ett välfungerande, billigt och miljövänligt energisystem, genomfört för att tillfredsställa okunniga, romantiska ungdomars drömmar.  

Samma gäller skolans problem. Regering och ansvariga myndigheter har till och med avvänt sig av riggade undersökningar för att slippa se problemen. Naturligtvis känner de ändå till det, men de orkar inte beskriva dem eftersom det skulle kräva handlingar som de inte är villiga till. De orkar inte med skammen att tvingas inse och erkänna att de i årtionden medvetet har drivit skolan mot det fallissemang den nu befinner sig i. Det är också därför de påstår att själva byggnaderna och gatorna i de s.k. utsatta områdena är problemet, inte den invandringspolitik som har befolkat områdena. 

Vården kostar allt mer samtidigt som köerna växer. Svenska läkare behandlar bara en bråkdel av det antal som behandlas av läkare i t.ex. Tyskland. 

Utrikespolitiken har under lång tid skötts av Rysslandsursäktare och andra verklighetsförnekare, nu under den senaste tiden avslöjade av själva händelsernas förlopp. 

Den enda skillnaden mellan dem som inte vill erkänna det faktiska läget i Ukraina och dem som här hemma vägrar se förfallet är möjligheterna att fortsätta ljugandet. Eländet i Ukraina är så uppenbart att lögnarna har blivit till clowner och allt mer liknas vid Bagdad Bob. Här hemma lyckas de ännu dölja sig något så när bakom sina titlar och informationsavdelningar. Men skammen känner de redan.