Jag har observerat att man i den politiska världen ofta håller sig med välljudande och ofta framförda föresatser och mål som man i verkligheten inte har minsta avsikt eller förmåga eller ens lust att förverkliga.

Så är det inte, efter min erfarenhet, utanför den politiska världen. I mitt första jobb som skollovsvikarierande brevbärare var det aldrig tal om målsättningar och etiska riktlinjer. Breven skulle läggas i folks brevlådor och sedan var det inte mer med den saken. Samma sak när jag blev pommes frites-kock. Potatisen skulle bli spröd och gyllenbrun annars fick man sparken. Punkt.

Men när jag rörde mig uppåt i de statliga hierarkierna lärde jag mig att det fanns två världar: de vällovliga och allmänt hyllade ambitionernas värld samt verkligheten. Dessa behöver inte ha något med varandra att göra. (I Olle Wästbergs memoarer, som jag återkommer till, skriver han att det i svensk politik ”numera knappast finns någon koppling mellan styrhytten och rodret”. Jag tror att jag försöker säga något liknande. Vi är många nu som inser att det inte går att förstå Sverige på det gamla sättet och att vi därför måste treva oss fram mot nya tolkningar och sanningar. Det har för övrigt blivit lättare under de senaste fyra, fem åren. Förut räckte de med ett oförsiktigt steg utanför den säkra, PK-istiska åsiktskorriden för att påräkna pisk. Idag har PK-isterna tappat självsäkerheten och törs därför inte uppträda samma hänsynslösa råhet som tidigare.)

När jag var statsanställd framtidsforskare i lönegrad F 19 hade jag många socialistiska kollegor. En del var riktiga svärmare, andra bara vänstersossar. När vi resonerade om vilka framtidsstudier vi skulle ägna oss åt, ty det bestämde vi forskare i stort sett själva, så föreslog jag att vi skulle göra en seriös plan för hur socialismen skulle kunna införas i Sverige. Även om jag själv vid det laget hade lämnat alla socialistiska ambitioner bakom mig fanns det fullt med folk som drömde om en framtid för Sverige under den röda flaggan. Men det är ingen som besvärat sig med att tänka hur det projektet rent praktiskt skulle kunna genomföras, sa jag till kollegorna. Hur gör man socialism? Håll med om att det vore kul och rätt fräckt om vi la fram en genomtänkt handbok! fortsatte jag med ett busigt skratt.

Jag återkom till frågan vid ytterligare några tillfällen under diskussionerna kring kaffebordet men fick inget gehör. I stället för av nyfiken entusiasm möttes förslaget av ett dovt motstånd. Jag förstod då vad jag borde ha begripit långt tidigare, nämligen att den socialism som förespråkades av framstående, unga, universitetsutbildade människor med intresse för politiken inte var på allvar. Deras gemensamma idéer hade egentligen ett helt annorlunda syfte. Ändamålet var att de invigda skulle känna igen varandra och hjälpa varandra att göra karriär i staten och att så småningom – de händelser jag skildrar inträffade i början av 80-talet – ta makten i Sverige. Det gjorde de också.

Jag tvekar att skriva detta för det låter som en konspirationsteori. Men processen styrdes inte från Kreml och det finns ingen dockmästare i Östtyskland som bestämde våra rörelser. Ändå var det som jag beskriver. Det är något magiskt över hur människor intuitivt inrättar sina liv och förser sig med uppfattningar och livsåskådningar för att optimera sina livschanser. Men hur skulle vi själva kunna förstå den processen när vi inte ens vet hur ålen hittar till Sargassohavet?

Det jag iakttog var det som den tyske revolutionären Rudi Dutschke (bilden) kallade ”den långa marschen genom institutionerna” och andra beskrivit som ursprunget till ”den djupa staten”. Det är egentligen inget märkvärdigare än advokatnätverken ”Hilda” och ”Ruben”, privata intresseorganisationer till förmån för jurister som vill ha en skjuts i den egna statliga karriären – dock med skillnaden att ”Hilda” och ”Ruben” faktiskt är en sorts konspiration i bemärkelsen att det finns en organiserande ledning.

Poängen är att man i politikens värld rör sig med begrepp, bilder, uppfattningar och föreställningar vars syfte är främja deltagarnas personliga intressen snarare än brevbärarens eller pommes frites-kokarens. Brevbäraren och pommes frites-kokaren känner i kroppen att det saknas något i politikernas tal och det är ärlighet. Deras ord upplevs därför som floskler. En floskel är ett begrepp som lyfts ur sitt rätta sammanhang i förhoppningen att den ska kunna fungera även i en främmande miljö. Det är ungefär som en fiskodling på torra land.