För bara någon vecka sedan ertappades Nyamko Sabuni med att säga att hon skulle fly till Norge om det blir krig i Sverige. Efteråt sa hon att det hela var ett samtal i goda vänners lag, något ”som man säger” liksom, men det spelade ingen roll. Inte ens de mest liberala i Liberalerna är särskilt förtjusta i att deras partiledare leker med tanken på att lämna sitt land och sitt folk i sticket när det verkligen gäller. Och nu har Nyamko Sabuni avgått. Kvinnan som skulle rädda Liberalerna har drivit partiet ner under riksdagsgränsen och lämnar en velig och trasig röra efter sig.

Innan Sabuni blev partiledare var det många som trodde att hon skulle bli en stark och obändig röst bland idel mesar. Hon var frispråkig när det gällde hedersvåld och andra frågor som de andra partierna gärna undvek, särskilt Socialdemokraterna, Centern och Vänstern. Dessutom är hon ju inte bara kvinna utan dessutom rasifierad, som det kallas, och vad kan väl vara en bättre garant för att en människa gör ett bra jobb?

Jag tror också att Liberalerna, medvetet eller omedvetet, försökte dra nytta av hennes ursprung. Sabuni skulle kunna driva just de frågor som i många år varit bland de viktigaste för väljarna, nämligen frågan om invandring, migration och integration. Ingen kan ju anklaga Nyamko Sabuni för att vara rasist, tänkte de förmodligen. Förmodligen räknade de med en Sabuni-effekt. Men den uteblev. Om något blev effekten den motsatta mot vad partiet hade förväntat sig.

Egentligen är det inget märkligt med det för kompetens sitter varken i könet eller ursprunget, även om förvånansvärt många gärna vill tro det nuförtiden. Dessutom är det så att Sabuni inte fullt ut har bejakat den värdegrund som alla svenska partiledare bör ha. Och nej, jag menar inte den tramsiga hittepå-värdegrunden om ”allas lika värde” utan den verkliga värdegrunden, den som byggde Sverige en gång: den svenska kulturen och de svenska värderingarna. Det blev tydligt inte minst när hon började sväva på målet gällande klankulturen och sällade sig till dem som helst ville tabubelägga alla samtal om klanernas sekteristiska struktur.

– Det är viktigt att skilja på klaner. Jag skulle själv säga att jag är från ett klansamhälle. Mitt folk är också en klan. Det är inte klan som är problemet sa hon i en intervju i Expressen, och förklarade att hon hellre ville använda uttrycket ”släktbaserade kriminella gäng”.

Trots att Sabuni gjort en synnerligen slät figur som partiledare och uppenbarligen inte varit kompetent nog för jobbet finns det förstås liberaler som plockar fram triumfkortet framför alla andra. Sabunis avgång beror på att svenskarna är rasister, menar två L-märkta politiker i Skåne.

”Jag har funderat på om det här landet verkligen var redo för en färgad kvinna som partiledare”, säger regionrådet Gilbert Tribo till Kristianstadsbladet.

Ja naturligtvis – varför tänkte jag inte på det? Nyamko Sabuni har givetvis inget eget ansvar – det är ”det här landet” som ställt till det för henne.

Det här landet har ett namn, det heter Sverige, och är förmodligen det minst rasistiska landet i världen. Det vet säkert herr regionråd om. Men vad gör man inte för att få en möjlighet att glänsa som antirasist?

Kommunalrådet Pierre Månsson är lika verklighetsfrånvänd, han.

”Det är hemskt att säga men jag tror att hudfärgen har spelat en roll”, säger han och man kan föreställa sig hans bekymrade min.

I själva verket tycker han sannolikt att det är alldeles förskräckligt upphetsande att säga just det. Det finns ingenting politiker älskar så mycket som att tvångsmata oss medborgare med det befängda och uttjatade påståendet att vi är rasister. Men att Nyamko Sabuni avgår har ingenting med hennes hudfärg att göra. Det beror på att hon inte klarade av jobbet. Sen kan man förstås fundera över hur det alls ska gå att göra ett bra jobb som ledare för ett parti som spretar åt så många olika håll som just Liberalerna.

Foto: Pressbild, Liberalerna