Dagens Nyheter ägnar ekonomen och journalisten Carl Hamiltons bok De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige en grinig recension. Så här står det till exempel: ”Tonen är hätsk, på gränsen till haveristisk, som den lätt blir när man är övertygad om att man är den enda som sett ljuset… Det stora problemet är dock själva grundpremissen: Sveriges politiker har drabbats av dårskap.”

Eftersom jag också tror att jag är den ende som sett ljuset och dessutom menar att Sveriges politiker har drabbats av dårskap så tyckte jag att omdömet lät lovande och köpte genast boken. Efter att ha läst den vill jag lyfta på hatten för Hamilton och önska honom välkommen i vår exklusiva klubb av besserwissers. Med lite ansträngning kan jag förstås prestera hur många invändningar som helst. Men om nu någon åstadkommer en intellektuellt uppiggande text som på det hela taget överensstämmer med ens ömmast omfattade övertygelser så vore det otacksamt att inte utbringa en skål.

Hamiltons huvudtes, i den mån jag förstått den korrekt, är snarlik min, nämligen att Sveriges politiker sedan ett antal decennier anammat ett nytt beteende. Hamilton menar att skiftet inträffade vid pass år 1990, jag vill hävda något årtionde tidigare eftersom jag på åttiotalet skrev en bok som pekade på den nya företeelsen ”politikerväldet” vilket är vad det handlar om även om Hamilton inte begagnar begreppet. Men han beskriver saken i många fina formuleringar. Så här introducerar han sin käpphäst:

Den bästa motsvarigheten jag kommer på i vår egen historia är sjösättningen av regalskeppet Vasa. Skeppet var det största och ståtligaste som dittills hade byggts. Det var därtill obalanserat och sjöodugligt, och alla visste om det, men bygget fortsatte ändå och sjösättningen genomfördes som om ingenting hade hänt. Hurraropen ljöd när fartyget lämnade Skeppsbrokajen. Båten hade knappt kommit en kilometer från kungliga slottet innan den kantrade i den måttliga brisen och sjönk.

Alla exempel som jag kommer att presentera har utannonserats som storstilade framtidsprojekt. Alla har kapsejsat.

Hamilton menar, tror jag och instämmer om det är detta han vill säga, att Sverige av tradition varit ett demokratiskt lagomland där överheten sedan urminnes tider lyssnat noga på folkets mening och sedan stött och blött inom sina egna led för att komma fram till en lösning alla kunnat acceptera och som dessutom – hur det nu gick till – blev bra för landet.

Men nu för tiden bryr sig den politiska överheten inte så mycket om att förankra hos folket. Politikerna nöjer sig med att söka konsensus i sina egna led:

Under den svenska demokratins första sjuttio år ledde strävan efter konsensus nästan alltid till kompromisser och politisk byteshandel – kohandel – och förvånansvärt ofta kom uppgörelserna att bli en medelväg. Men den senaste tiden har strävan efter konsensus givit upphov till något nytt: nationell samling kring extrema lösningar.

Landet lagom har blivit måttlöst. Beslutsfattarnas önskan om enighet har fått samma resultat som när Vasa byggdes. Beslutsfattarna var eniga. Men båten sjönk.

Han illustrerar tankegången med fem konkreta fallstudier: kronförsvaret 1992, skolan, försvaret, invandringen samt coronapandemin. Om fallstudierna verkligen belägger tankegången är jag inte säker på men de är i alla fall läsvärda. (DN kallar dem ”små andningshål, trots att de ändå mest förvirrar”.)

Jag blir alltså entusiastisk över Hamiltons tes att politikerna förut förankrade sina beslut hos folket men nu nöjer sig med att förankra dem hos varandra. De tycker att det räcker med att de själva är nöjda med sin politik som således, enligt Hamilton, för det mesta – eller möjligen oundvikligen – misslyckas vilket inte besvärar makthavarna eftersom de alla tycker likadant och därför inte kan komma på varandra eller sig själva med något fel annat än i småsaker som är så obetydliga att det vore slöseri med tid att ens omnämna dem.

Jag hade gärna sett att Hamilton dragit i analysens sista och avgörande spik som, enligt min uppfattning, är insikten att vår tids politiker har blivit en härskande klass – politikerväldet – som har mer gemensamt med varandra än de har med sina påstådda uppdragsgivare bland medborgarna. Till exempel har en socialdemokratisk riksdagspolitiker mer gemensamt med en moderat riksdagspolitiker än hon har med en vanlig gråsosse (respektive småborgare) i väljarkåren. Detta har medborgarna insett och därför tröttnat på politiken och slutat räkna med att de politiska besluten ska följa ens den tydligaste allmänna folkvilja (som när det gäller invandringen). Även politikerna har insett detta och därav dragit slutsatsen att de inte behöver anstränga sig för att i demokratisk ordning gå medborgarna till mötes. Det går ju bra i alla fall.