I många samhällsviktiga frågor är det svårt att bestämma sig för en åsikt. Till exempel är det inte självklart hur långt yttrandefriheten ska få gå. Den brittiska regeringen visade enligt min mening lagom återhållsamhet när den förbjöd den Brittiska Fascistunionen först nio månader efter det att kriget med Tyskland hade börjat och samma månad som Italien medverkan inleddes. Att låta sina fiender tala fritt ur hjärtat så länge de inte manar till – eller ägnar sig åt – våldsamheter tycker jag är en lagom princip.

I enlighet med denna princip hade jag före den 24 februari – dagen för det ryska anfallet på Ukraina – svårt att ta någon rakryggad och övertygad ställning i argumentationen mellan de två parterna.

Ryssarna ansåg att de i kraft av någon sorts Monroedoktrin som de ansåg sig ha ärvt från Sovjetunionen hade rätt att kräva en landsbredd neutralt territorium mellan sig själva och Nato. Varifrån den rätten skulle ha kommit var förstås dunkelt – så är det med mycket som vi tror borde vara självklart; hur uppstod exempelvis yttrandefriheten och äganderätten? – men luttrade bedömare vet att påstådda rättigheters ursprung alltid är notoriskt osäkert. De bygger på en kombination av tyckande och våld där våldet får ta vid om tyckandet brister. Det är bara att med viss förundran, tänkte jag, notera att ryssarna, eller i varje fall Putin, ansåg att Ryssland hade rätt till en neutral nation mellan sig självt och Nato och att de möjligtvis var villiga att låta eget våld kompensera för motståndarsidans brist på sympati för synpunkten.

Den andra sidan, Nato, Ukraina och dessas sympatisörer anförde motargument av ungefär samma abstraktionsgrad, nämligen att varje land, Ukraina i det här fallet, har suverän rätt att välja sina vänner och vapenbröder vilket andra länder inte har med att göra. Ryssland kunde därför strunta i att Ukraina lät sina soldater tränas av Nato-trupper och pretenderade på att bli medlem såväl i Nato som i EU.

Då sa Putin vid upprepade tillfällen att det bara handlar om krigshets från framför allt USA:s sida. Dessutom passade han på att varna för ospecificerade konsekvenser som vem som helst kunde räkna ut i vilket härad de låg.

Före den 24 februari tyckte jag att båda sidors argument var ungefär lika vägande. Det gällde, menade jag, att förmå världen att verka för största möjliga neutralitet i syfte att balansera de militära instinkterna och dämpa de upphetsade nationella sinnena för att undvika krig. I det läget hade jag liksom statsministern knappast förespråkat en svensk begäran om medlemskap i Nato. Det hade nog varit, som hon sa, ”destabiliserande”.

Så kom den 24 februari och den ryska invasionen och därmed förvandlades spelet – framför allt efter några dagar när det blev tydligt att det inte skulle bli någon rysk promenadseger. I min skalle förändrades hela spelplanen och jag kan inte fatta att den inte gjorde det för alla.

Argumentet att Ryssland anser sig behöva en trygghetszon mellan sig självt och Nato förlorar i övertygelsekraft när man plötsligt inser att skälet i praktiken används för att motivera det som det sades vilja förebygga, nämligen krig. Jo, det kan vara sant att västländerna under åratal sedan Putins första varningar flyttat fram positionerna vilket förstås retat ryssen. Men i och med att de första ryska tanksen rullade in i Ukraina hade allt förändrats i grunden. Visserligen är kriget bara politikens fortsättning med andra medel, som Clausewitz sa, men det är en satans annorlunda fortsättning för den som plötsligt står framför en fientlig stridsvagn.

Före den 24 februari framstod frågan som mer teoretisk. Den kunde diskuteras som på ett statsvetenskapligt seminarium på universitetet. Men efter den 24 februari blev det annorlunda. Det blev plötsligt allvar och därmed nödvändigt att kasta av sig allt mångkulturellt trams om att alla kulturer har samma värde och bestämma sig för om den västerländska demokratin trumfar den ryska diktaturen eller vice versa. Att inte göra någonting eller inte ta ställning är att ställa sig på den aggressiva ryska diktaturens sida.

Efter den 24 februari går det, vad jag kan förstå, inte längre att filosofera och väga olika motsägelsefulla men likväl tunga argument. Nu gäller bara frågan om vilken sida som företräder det samhällssystem var och en av oss vill leva under. Jag känner inte någon som skulle vilja leva under Putins banér. Därför är det just här och nu angeläget att var och en glömmer bort sina i och för sig ibland befogade invändningar mot USA och det övriga västlandet. Det gäller att ställa sig rätt i den avgörande frågan.

Hänsyn måste dock tas till att Putin har atombomber och att Tyskland tills vidare är beroende av rysk gas och olja. (Det senare är Tysklands eget fel; Energiewende var ett onödigt och plågsamt skott i foten.) Man får försöka hålla sina med rätta upprörda känslor mot Ryssland under kontroll.