För sju år sedan – redan i juli 2015, alltså innan flyktingvågen börjat rulla in – skrev jag en krönika som jag erbjöd utländska ambassadörer i Sverige att skicka till sina utrikesdepartement därhemma. Eftersom de ändå måste rapportera om stationeringslandet borde de bli glada att få en gratistext, tänkte jag. Så här slutade texten:

När svenska folket iakttar den förvirring, oförmåga att lyssna samt brist på ledarskap som numera tycks karaktärisera de politiska beslutsfattarna börjar en ny sorts oro att slå rot i deras sinnen. En svensk iakttagare sa: ”Vi inser plötsligt är vi befinner oss i ett skepp som verkar sakna roder och befälhavare. Just nu ligger havet lugnt, men om det blir oväder kan det gå riktigt illa.”

Det ligger mycket i det. Det finns inget ledarskap i Sverige. Politikerna är förvirrade och svaga och i många fall alltför unga för att ha den nödvändiga erfarenheten och mognaden. Det finns inga tecken på att de politiska ledarna ens anar hur de kan ta sig an de växande problem som nu tycks skocka sig över nationen: skolan, invandringen, universiteten, de romska tiggarna, infrastrukturen, arbetslösheten och så vidare.

Sverige är en nation på driv.

Nu tänkte jag erbjuda ambassadörerna en uppdatering att skicka hem.

Det stora som hänt under det senaste halvdussinet åren i Sverige är att de dominerande eliterna som grupperar sig kring det härskande politikerväldet har förlorat sin självtillit. De traditionella verktygen inklusive de väl inövade fraserna om jämlikhet och solidaritet, med vilka de vant sig att styra landet, visar sig verkningslösa. Och det värsta för politikerväldet är inte dess egna tilltagande dubier om sin förmåga, utan väljarnas växande brist på respekt. Numera anses det inte ens skämmigt att ge uttryck för det som tidigare kallades politikerförakt.

Misslyckandena sker i det lilla som i det stora. Ett område där de lovar att bli legio är den pågående energiomställningen som går ut på att sluta använda fossiler som energikälla. Projektet visar sig ha inletts utan genomtänkta planer. Myndigheten Svenska Kraftnät, som ansvarar för distributionen av el över landet, har just kastat in handduken och förklarat att elhungriga svenska industrier inte kommer att få energin enligt regeringens planer.

Beror då den förväntade elbristen på att Sverige går för fort fram med den energiomställning som anses vara nödvändig för att rädda världen undan koldioxidkoncentration i atmosfären med efterföljande värmedöd för planeten? Inte alls. Ungefär samtidigt som Svenska Kraftnät varnar för oundviklig energibrist förklarar det statliga Klimatpolitiska rådet att det måste till ännu skarpare åtgärder för att nå de klimatpolitiska målen, mål som en inflytelserik tidning som Dagens Nyheter förklarar i alla fall vara helt otillräckliga för jordens tillfrisknande.

Den här typen av tafatt inkompetens har svenskarna aldrig tidigare upplevt från de styrandes sida. Ibland tar det sig parodiska uttryck. Skatt läggs på fossilbaserade fordonsbränslen för att med prishöjningar tvinga bilisterna att köra mindre bil. Men i stället för att i solidaritet med miljön byta bilen mot cykeln började svenska folket ryta när priset gick över tjugo kronor litern vilket skrämde regeringen till den grad – det är ju valår – att det bestämdes att varje bilist ska få ett bidrag på tusen kronor (vilket kanske räcker till en tank). Regeringen bygger sin klimatpolitik på tanken att folk med ekonomiska piskor ska förmås använda mindre bensin och diesel, men när piskan börjar kännas protesterar bilisterna varpå politikerna byter skatterna mot bidrag, piskorna mot morötter.

På likartat sätt ser det ut på snart sagt varje politikområde. Sverige styrs mer av önsketänkande än av kompetens. En möjlig förändring till det bättre är att en grupp, nämligen vissa självständiga företagsledare, som av tradition inte yttrat sig i politiken nu börjar framföra sina synpunkter. Till exempel har förre Scania-chefen Leif Östling startat en kommission för skattenytta. Skogsindustriägaren Karl Hedin skriver så här:

Regeringens ansvar för den farliga utvecklingen ligger i, att den inte styr upp och prioriterar det som är viktigt för landet och rensar bort det, som är oviktigt och rent av skadligt… Detta sker för att de som utgör regeringen idag inte har kunskap nog, för att utöva sitt nödvändiga ledarskap. Regeringschefen – statsministern – har inte förmågan att se till, att den kunskapen finns. Vi behöver en ledning som tydligt visar vad som gäller. Den första åtgärden måste bli att återställa tjänstemannaansvaret på ett sådant sätt, att det blir kännbara straff om lagarna, reglerna och objektiviteten inte respekteras och följs. 

Om makten kan föras tillbaka till riksdag och regering, bör en högt prioriterad åtgärd vara, att se till att det som skapar välstånd d.v.s. produktionen av varor och tjänster, inte längre kan stängas av beroende på tankemässiga politiskt styrda galenskaper. Som t.ex. att Sverige skulle befinna sig i någon form av akut klimatkris, beroende på våra utsläpp av koldioxid.