Många historiker kallar perioden före högtstående civilisationers undergång för Dekadensens tid. Jag instämmer, men kallar den för egen del Absurditetens tid. Vilket bara är en annan benämning för när samma tydliga tecken på undergång börjat visa sig.

Vi lägger till exempel ned stor tid och kraft på rent absurda påståenden som att män besitter all makt och föraktar och förtrycker kvinnor. När det i själva verket blivit precis tvärtom, i vårt alltigenom feministstyrda samhälle.

Till absurditeten räknar jag även att vi nitiskt ska sortera in folk efter hudfärg, etnicitet och kön på viktiga och framträdande poster i samhället. Nu har EU bestämt att det ska kvoteras in minst 40 procent kvinnor i alla bolags styrelser.

Fan, nu får man ju gå omkring och vara ständigt orolig för att rätt vad det är bli kallad som styrelsemedlem till nästa styrelsemöte på Ericsson!

Dekadensen och absurditeten går hand i hand. Inte mot solnedgången, men väl mot undergången.

Putin har startat krig i Europa och i dag får jag höra på Ekot att det dödliga våldet i Sverige minskat eftersom några färre dött av våld förra året än året innan. Men dödsskjutningarna bland gängen har ökat.

Jag lever i Absurditetens tidevarv och får kämpa varje dag för att försöka behålla mitt förstånd. Det är en daglig kamp, men än så länge har jag segrat!