Antalet genom skjutningar dödade år 2005 var under 10 (efter att åren före ha varierat upp och ner). I fjol var det 46. Det har alltså skett en femdubbling under mellanliggande år. Som framgår av diagrammet nedan har utvecklingen i Sverige avvikit från den genomsnittligt europeiska främst under dessa år. 

Diagram 4. Dödligt våld i Europa (genomsnitt och standardavvikelse¹)  och i Sverige 2003–2017, totalt och med skjutvapen, per miljon invånare.  Källa: Eurostat/WHO/nordiska myndigheter. Brå Rapport 2021:8. 

Denna utveckling analyseras fortfarande och rapporteras, som här i media. De enskilda fallen väcker däremot allt mindre intresse (om inte något särskilt uppseendeväckande skett, till exempel att ett barn blivit träffat). Morden rapporteras i notisform. 

Samtidigt blir den verklighet som möter polis och andra av sitt yrke tvingade att vistas i de s.k. utsatta områdena allt mer svårbemästrad. Hot och våld mot blåljuspersonal och andra representanter för den förhatliga staten blir vanligare och grövre. 

Också denna företeelse har kommit att bli och betraktas som vardaglig. 

Vardagen fortsätter också i övrigt som tidigare i de utsatta områdena. Skolorna producerar stora andelar av elever utan fullständiga betyg. De försörjer sig ofta genom olagligheter, kanske både av lust, fallenhet och nödvändighet: de är inte anställningsbara. 

Med tiden har den brottsliga verksamheten blivit allt mer välorganiserad och inflytelserik. Utredningar har visat att hot om våld och våld tvingar kommunala och andra offentliga tjänstemän att böja sig för krav från klanmedlemmar, som grundar sitt inflytande på just våld. Situationen är så besvärande att enskilda handläggare av sina chefer förbjuds att påtala sådana händelser. 

Något har alltså hänt under senare år. Länge förnekade politiker, statliga och kommunala tjänstemän och andra att någon förändring av samhällsmiljön skett. Ofta skedde förnekelsen för att undvika mer av den kritik som börjat artikulera allmänhetens olust inför invandringen. 

En sådan förnekelse är inte längre möjlig. Man har blivit tvungen att begränsa sig till att försöka dölja dess grövsta yttringar, som till exempel den påverkan brottsliga klaner lyckas utöva mot offentliga förvaltningar. 

Kommer denna utveckling mot ett alltmer korrupt och gangsterstyrt samhälle att fortsätta? Jag tror det. Samhällsmiljön har nämligen avgörande förändrats i farlig riktning. 

Den styrande sanningen har nämligen blivit att det inte längre finns någon sanning. Denna uppfattning föddes, eller formulerades i alla fall, i några kulturmäns hjärnor under efterkrigstiden. Det kan formuleras på olika sätt, också mycket invecklat. Ändå är kärnan i den s.k. postmodernismen just denna. Var och en har sin sanning – och den kan inte ifrågasättas av någon annan. 

Skiftet från den osofistikerade tid då man ansåg att det fanns en sanning, lika för alla, skedde, tror jag, under femtiotalet. På den tiden kunde min biologilärare fortfarande visa en plansch över en mördarsläkt: sönerna tog över fädernas mordiska verksamhet i led efter led. 

Denna enkla handling är omöjlig att upprepa i dag. Inte bara därför att planschen sannolikt sedan länge är uppeldad, utan främst därför att det skulle ställa så svåra följdfrågor. 

Om, vilket planschen verkar påstå, brottslighet kan vara ärftlig – då blir det väl svårare att hävda att husen och gatorna i de s.k. utsatta områdena orsakar brottslighet. Kanske är det i stället brottslingarna? 

Om det finns en sanning, då kanske det vore lämpligt att lärarna hävdade den istället för att låta eleverna googla sig fram till vars och ens enskilda sanning? 

Om det finns en sanning måste den ju vara lika både för svarta och vita. Då kanske man inte behöver orda så mycket om olika hudfärgers betydelse för verklighetsbeskrivningen? 

Om det finns en sanning kanske den gäller både för kvinnor och män? Det kunde förstås vara förargligt. Hur kunde – om detta accepteras – en rörelse som Metoo i så fall uppstå? 

Om det finns en sanning – hur skulle då Miljöpartister kunna fortleva? 

Om det finns en sanning – vad skulle då kulturjournalisterna syssla med? 

Tyvärr. Det kommer nog inte att visas några planscher över mördarsläkter mer. Postmodernismen är den adekvata ideologin för dagens samhälle. Åt var och en hans sanning. 

Det går att leva med. Man bara sköter sitt och skiter i andra. 

Fast vad är det ukrainarna håller på med? De påstår att deras beskrivning av tillståndet i landet är sannare än Putins. 

Det är rena upproret.