BIRGITTA SPARF: Om journalistisk enögdhet

Många journalister varnar för att ”ensamkommande barn” som nu kommer till Sverige i flyktingvågen från Ukraina kan bli utnyttjade och fara illa. Bland annat i Sveriges Radio tas detta upp.

De ser dock denna risk som kommande från ett enda håll, alltså från ondskefulla svenskar som inte har rent mjöl i påsen när de erbjuder sin hjälp.

Naturligtvis ska man var uppmärksam på dessa faror, men jag tar här upp vilka det egentligen är som utnyttjar dessa ”ensamkommande barn”.

Min socionomutbildning, som av många förklaras vara totalt värdelös, gav mig förmågan att bli nyanserad, att se och bedöma samhällsproblem utifrån en mängd olika perspektiv. Som sociala, ekonomiska och kulturella.

Jag inbillar mig att ungefär samma saker sker på Journalisthögskolan. Att man även där får lära sig att vara nyanserad, belysa saker från olika håll och förhålla sig neutral istället för att bli en aktivist med lutning åt ett visst politiskt håll. Men det kanske är en fördom.

Jag vågar, med min erfarenhet från socialtjänsten, påstå att det är familjerna själva som står för det värsta utnyttjandet av dessa ungdomar, som genomgående kallas barn. Ett utnyttjande som kan likställas med psykisk misshandel.

Jag ska ge ett typexempel.

Låt oss säga att en ung man från Afghanistan eller Somalia verkligen var 16 år när han anlände till Sverige. Vi kan kalla honom Ahmed.

Denne unge man hade aldrig tidigare varit utanför sitt hemlands gränser men hans föräldrar och klan samlade ihop medel för att köpa en resa med flyktingsmugglare till Sverige. I akt och mening att han på så vis ska bana väg in i välfärdslandet för resten av familjen.

Att resa med flyktingsmugglare är inte som att köpa en bekväm charterresa till Mallorca eller Thailand. Det är att ständigt bli utsatt för faror, hot och upprepade krav på mer betalning, på ett eller annat sätt. Utsattheten för en oerfaren 16-åring är i den situationen total, vilket jag tror att de flesta förstår.

Väl i Sverige får Ahmed permanent uppehållstillstånd, placeras i en kommun och får börja skolan. Ahmed lär sig språket hjälpligt och kommer i lyckosamma fall in i ett nytt svenskt sätt att tänka och leva.

Då, när han börjat anpassa sig och uppskattar sitt nya fria liv, kommer meddelande från Migrationsverket att hans familj har fått tillstånd att återförenas med honom här i Sverige.

Mor, far och åtta syskon anländer från hemlandet och samtliga placeras i ett boende som ordnats fram av kommunen. Ahmed förväntas vara glad och tacksam över att nu åter kunna leva med sin familj.

Men Ahmed är allt annat än tacksam. Med föräldrarnas ankomst följer fördömanden av hur fri och demokratisk Ahmed har blivit under sin tid i Sverige.

Krav kommer på att han åter ska börja be fem gånger om dagen, gå till moskén på fredagarna och återgå till att leva som en rättrogen muslim.

Ahmed gör uppror, ordnar själv en egen bostad i en annan kommun och drar iväg från sina föräldrar och syskon. Vilka blir kvar i den kommun som först tog emot Ahmed, som en stor social och ekonomisk belastning för kommunen.

Jag har i mitt arbete träffat otaliga som Ahmed. Jag vet vad han och hans likar har gått igenom. Jag vet hur dåligt de har mått, hur bra det trots allt börjat gå för dem och vilken enorm tillbakagång det blivit när resten av familjen fått komma hit.

Jag har aldrig någonsin sett en journalist skriva om den utsatthet och alla krav, ofta gränsande till rena hot, som unga män som Ahmed fått utstå från sin egen familj efter återförening här i Sverige.

Journalisternas okunskap och enögdhet är både total och upprörande.

Birgitta Sparf