På senare år har jag i någon mån lärt känna Gunnar Sandelin som är en återkommande skribent på DGS. Gunnar blev herostratiskt ryktbar för några år sedan när han tillsammans med professor Karl-Olof Arnstberg hade publicerat en bok med statistik om invandringen. Ur djupet av Sveriges PK-istiska själ växte då ett illavarslande muller mot dessa två missanpassade särlingar som ledde till att de på det hela taget förlorade sina försörjningsmöjligheter och blev illa tålda av folk som följer den ortodoxa läran i invandringsfrågor. De fick knappt köpa en annonsplats för sin bok i Dagens Nyheter.

Så när jag träffade Gunnar undrade jag om han verkligen var nazistfascist eller blåbrun eller något annat som rätteligen kunde stöta reputerligt folk. Men det fanns, vad jag kunde hitta, ingenting sådant hos Gunnar. Det fanns bara mildhet, sanningslängtan och en bekymrad besvikelse över det bigotteri som ständigt konfronterade honom. Samt den goda och begåvade människans typiska oförmåga att förstå banaliteten i de flesta vanliga människors drivkrafter.

Gunnar publicerade nyligen en krönika där han resonerade kring sina vedersakares tankar och beteenden som han finner obegripliga. Vedersakare är kanske inte rätt ord – det är inte Gunnar utan jag som valt det – ty det handlar om gamla kollegor som visserligen tar avstånd från alla de anti-PK-istiska uppfattningar som Gunnar hyser men ändå bjuder honom hem på middag där en trumpen stämning ofta lägrar sig:

Ibland blir jag bjuden på middag till vänner/bekanta, som brukar träffas då och då. Vissa av dem har jag känt i 40 år, andra har jag blivit bekant med betydligt senare…

Trots de ofta långvariga relationerna känner jag mig som något av en spion när vi ses. Jag konstaterar att de tittar på public service-TV för sin dagliga information, läser sina msm-tidningar, och aldrig ägnar alternativmedia någon uppmärksamhet. Jag har till och med uppmanat dem att läsa DGS och kanske kasta ett getöga på vad jag skriver där ibland. Men det är som om en tunn luftkorridor av tystnad inträder. Jag får aldrig någon respons…

Jag lyssnar förgäves efter den pollett som aldrig tycks trilla ner… En säger att public service visst bedriver allsidig journalistik, där olika åsiktsströmningar får komma till tals och brytas mot varandra. En [annan] uttrycker sin lättnad över att pandemin, liksom Trumps presidentskap, är över. [Ytterligare en] vill hellre diskutera vikten för vår hälsa av att köpa kravmärkta varor.  

Jag skulle vilja övertyga Gunnar om att polletterna aldrig kommer att trilla ner hos hans gamla kollegor. Om han väntar på det kommer han att få vänta förgäves. Kollegorna har ägnat ett yrkesliv i offentlig tjänst och gjort PK-ismen till sin religion. Det har varit stabilt och tryggt med trevliga arbetslokaler och lönen ofelbart sista fredagen varje månad. Det är fullständigt otänkbart att normala, hyggliga människor skulle glömma bort den stämpel de fått i själen av sådana livslånga mutor och konvertera till någon annan religion än PK-ismen, till exempel konservatismen eller islam.

Detta har inte bara filosofisk utan också praktisk betydelse för alla oss som är ute i missionerande syfte, i mitt fall med ambitionen att avslöja PK-ismen och värva anhängare till det sunda förnuftet. En ofta förekommande fråga är om man ska predika för de redan frälsta eller för sina motkämpar. Jag har alltid förespråkat det förra alternativet eftersom de redan frälsta alltid kan bli tio procent mer frälsta medan sådana som Gunnars gamla socionomkollegor har hela hjärnan säkrad mot nya uppfattningar.