Knappt någon, i varje fall inte jag, hade trott att Putin skulle göra allvar av sina hotelser att invadera Ukraina. Men det gjorde han.

Knappt någon hade förväntat sig att ukrainarna skulle stå upprätt efter bara några dagars stryk av Putin. Men det gjorde de.

Nu har det gått nästan tre veckor. En sak verkar uppenbar trots att man knappt vågar lita på någon information: ryssarna förlorar gradvis sin moral och stridsvilja medan ukrainarna för var dag blir allt självsäkrare. Ryska soldater i den långa kolonnen påstås ha sålt drivmedel från sina tanks till ukrainska bilister medan Zelenskyj inhöstar internationell beundran för sin kaxiga attityd att be om vapen till sitt krig i stället för hjälp att fly från landet.

Då ser jag en strimma hopp som är så förmäten att jag knappt vågar formulera den ty min vidskepliga själ oroar sig att Ödet ska ta illa upp över högmodet och därför styra utvecklingen åt ett helt annat håll bara för att lära mig en läxa. Tänk om ukrainarna vinner kriget!

Egentligen, skulle jag säga, och må nu inte detta bli ett nytt utslag av dåligt omdöme från min sida, så har ukrainarna redan vunnit. För varje dag som de inte ge sig åt Putins till synes överlägsna trupper har Ryssland förlorat en liten bit inte av sitt territorium men av det anseende, det våldskapital, den förmåga att ingjuta skräck i omvärlden som fortfarande den 24 februari till fullo fortfarande var hans. Om han hade krossat Ukraina på en vecka hade han av bara farten kunnat ta Estland eller Gotland inför en skräckslagen värld som inte vågade göra annat än vrida sina händer i förtvivlan och be om nåd.

Och inte bara det. Han skulle också ha lärt världen samma läxa som den lär småpojkarna i gängkriminella sammanhang: ledaren är potentiellt våldsam, oberäknelig och kräver absolut lydnad. Världen hade dragit slutsatsen att man nog ska hålla sig i skinnet.

Kanske hade både Kina och Taiwan också lärt sig en läxa: Kina att västerlandet är mesigare än man tror och Taiwan att man när det kommer till kritan inte kan lita på USA om man liksom Sverige inte är fullvärdig medlem av Nato (men dock lite fullvärdigare än Sverige; distinktionerna här är svårgenomskådliga för den som inte rör sig i de innersta cirklarna och därför inte har full insikt i varje lands aktuella nådaställning).

Om det blir som jag har våghalsigheten att hoppas, nämligen att ukrainarna håller ut så länge till att det blir förnedrande för den aspirerande stormakten Ryssland. Observera att uppemot 14 000 ryska soldater ska ha stupat i Tjetjenien vilket starkt bidrog till att knäcka den ryska stridsviljan. Redan nu bedöms hälften så många ryssar ha fallit i Ukraina.

Om Putin tvingas sticka svansen mellan benen – och han inte lycka bedöva världen med en eller flera atombomber – så står ett land som Sverige oväntat och oförtjänt inför ett mirakel. Vi har inte gjort något särskilt för att bidra till krigets så, som jag alltså fortfarande hoppas, så lyckosamma utfall. Jag ska inte i förtid dela ut någon ära för detta men eftersom ukrainarna helt på egen hand och till den övriga världens förvåning åstadkommit de stor framgångar som vi kan iaktta så känns det inte överdrivet att hylla detta modiga, tåliga och äventyrliga folk för vad det hittills uppnåtts. Tapperhetsmedaljer och andra hyllningar utdelas även under brinnande krig utan att detta anses vara att ta ut segrar i förskott. De hedrade soldaterna kanske dör senare i kriget men hellre dö hyllad än utan erkänsla i form av utmärkelsetecken.

Bilden visar medaljen Ukrainas Hjälte.