Den westfaliska freden som ingicks år 1648 gjorde slut på det trettioåriga kriget och introducerade en ny doktrin i relationerna mellan länder nämligen föreställningen att länder har en okränkbar rätt till suveränitet. Suveränitet betyder att länderna oberoende av alla mätbara kvaliteter, till exempel storlek, folkmängd, naturresurser och så vidare, har en sorts existensrätt som är lika stor för alla länder. Westfaliska freden stipulerade således ett slags värdegrund för nationer som påminner om vår tids svenska statliga värdegrund för människor som säger att alla människor är lika. Tanken var att de länder som skrev på fredstraktatet, som tog fem år att utforma och består av 128 paragrafer, för all framtid skulle respektera andra länders suveränitet och därför inte kriga mer.

En randanmärkning är att de nationella rättigheterna således sattes på pränt ungefär hundra år före motsvarande mänskliga rättigheter så som dessa uttrycktes i den amerikanska självständighetsdeklarationen och den franska deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

I vilket fall som helst fick den fina fredstanken inget som helst inflytande över ländernas beteende. Tio år senare hade Sverige ensamt hunnit inleda fem krig och genom freden i Roskilde lyckats kapa åt sig ett antal danska provinser. Värdegrundstänkande av typen att faktiska olikheter egentligen inte är olikheter har svårt att överleva utan konstgjord andning av frasmakare.

Ändå var den westfaliska fredens idé om en nationell suveränitet som borde respekteras en grundbult i den utrikespolitiken och den internationella statskonsten några hundra år framåt i tiden. Att länder la sig i andra länders inre förhållanden eller till och med försökte erövra dem ansågs helt fel. Så gjorde man inte.

När industrialismen och med den kolonialismen började slå igenom vändes hela detta tänkande över ända. Då förvandlades synen på industriländernas interventioner i andra länder. Krigsåtgärderna sågs inte bara som härnadståg som syftade till egennyttiga utan också som godhjärtade insatser som genomfördes för att sprida civilisation och utveckling vilket oftast krävde att motsträviga och bakåtsträvande lokala härskare betvingades med våld.

På den vägen har det varit sedan dess. Anfallet på Irak 2003 handlade åtminstone officiellt om att sprida demokrati och andra goda, civiliserade seder till ett folk som förtrycktes av en brutal diktator som behövde avlägsnas för att folket skulle kunna utvecklas. Det var aldrig någon som med hänvisning till westfaliska freden hävdade att världen borde respektera landets suveränitet och därför inte behövde lägga sig i dess inrikespolitik. Viljan att sprida demokratin och andra, som det tycktes, bevisligen överlägsna västerländska institutioner trumfade hänsynen till suveräniteten.

Kriget i Ukraina kommer troligen att ändra på uppfattningarna. Det westfaliska synsättet är nog på väg tillbaka. För några veckor sedan, före det ryska anfallet, argumenterade jag att det sannolikt inte skulle bli något krig eftersom länder numera är så ekonomiskt sammanflätade att den som skjuter mot andra också skadar sig själv. Jag hade förstås fel men ändå inte helt. När det kommer till kritan krigar inte västvärlden mot Ryssland trots att västpolitiker sedan Maidanrevolutionen 2014 försäkrat ukrainarna om västs engagemang och solidariska stöd. Den ekonomiska krigföringen i form av sanktioner utformas också relativt milt eftersom svåra skador på den ryska ekonomin även drabbar oss själva, till exempel den tyska exporten till Ryssland. Sanktionerna ägnas i stället till stor del åt spektakulära insatser mot de ryska oligarkernas lyxskepp och utlandsbostäder. Men det kan väl inte åstadkomma något besvärligt avbräck för den ryska ekonomin om oligarken Igor Sechin inte kan tillbringa helgen på sin båt Amore Vero i Medelhavet (bilden).

Med det vill jag säga att det rimligtvis våras för den westfaliska fredens tankar om att inte lägga sig i andra länder utan låta dem sköta sig själva även om man inte gillar vad de gör. Korståg för att göra världen bättre är i så fall på väg ut. Ländernas suveränitet ska respekteras.

Men även denna snart fyrahundraåriga princip kan vara svår att upprätthålla. Ryssarna anser ju att Ukraina omfattas av den ryska suveräniteten och likadant med Kina och Taiwan.