”Journalistik viktigt vapen mot rysk desinformation” är rubriken på en debattartikel signerad de stora mediehusens mest högprofilerade chefredaktörer. Den svenska journalistiken ska nu användas som vapen mot Putin. Men hur förtroendeingivande är de svenska publicisterna egentligen?

”Åtta svenska publicister, bland dem Omni, går ut i ett gemensamt upprop för att visa sympati och stöd till de oberoende medierna i Ukraina och Ryssland. Uppropet publiceras idag i en lång rad medier på såväl svenska som ukrainska och ryska.” får vi veta i en text på nyhetssajten Omni. Initiativet togs av Lena K Samuelsson, publisher på Aftonbladet. Och hon har långtgående ambitioner:

”Genom att sprida budskapet på ryska och ukrainska i sociala medier kan svenska medier vara en del av motkraften mot Putin och hans regim, säger hon till Dagens Media.

Alla chefredaktörer som ”är” något har skrivit under uppropet, som inte bara publiceras på svenska utan även på ryska och ukrainska. Och de saknar inte precis självförtroende när det gäller sin egen betydelse:

”Som publicister är vi redan sedan tidigare särskilt bekymrade över på vilket sätt Ryssland försöker göra inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten. Nu ökas förtrycket för att förhindra oberoende nyhetsförmedling från fronterna. Genom hot om nedstängning av nyhetsförmedlare som inte följer den ryska propagandan, visar myndigheterna hur långt man är beredda att gå för att begränsa människors rätt till fri och oberoende information.

Vi vill med detta upprop också visa vårt stöd till alla dem som utnyttjar sin rätt att fritt uttrycka sig: journalister, konstnärer och människor som går ut på gatorna och demonstrerar mot invasionen – i Ryssland såväl som i Ukraina.

Flera svenska tidningar finns på plats i städer som Kyiv, Charkiv, Lviv, i polska gränsstäder och i Ryssland. De gör nu sitt allra bästa för att förmedla nyheter på ett korrekt och sanningsenligt sätt.”

De svenska mediehusen en fyrbåk för fri och oberoende information, alltså. Men är verkligen fri och oberoende information en självklarhet för dessa publicister? Det tål att diskutera.

Våra stora medier är påfallande regimtrogna och följer en strikt politiskt korrekt linje när de rapporterar sina ”oberoende” nyheter. Minns de apatiska flyktingbarnen, till exempel, där mainstream-medierna inte skydde några medel för att underbygga den myt som kom att bli katastrof för de barn som utnyttjades och misshandlades av sina föräldrar. Senare, när sanningen avslöjades och det inte längre gick att vidmakthålla lögnen, ändrade de förstås fokus. Fingret upp i luften för att se åt vilket håll vinden blåser, med andra ord.

2014 publicerade Dagens Nyheter den numera ökända artikeln om Sandviken, med rubriken ”Tjänar över en halv miljard på invandringen”. Att det hela var rena fantasierna har visat sig tydligt många gånger om. 2015 underlät samma tidning att rapportera om de övergrepp som ägde rum under en festival i Kungsträdgården, för att senare – när deras felsteg blivit allmänt känt – skylla på polisen istället. ”Nästan alla vinner på invandringen” förklarade de i april 2016, i ett fördjupande reportage som var ett uppenbart försök att rättfärdiga regeringens huvudlösa invandringspolitik.

Detta är bara några få exempel på hur en av de publikationer, som nu säger sig stå upp för den fria och oberoende journalistiken och genom denna tror sig vara en motkraft mot krig och elände, handskas med journalistiken. Ursäkta mig, men hur är det med storhetsvansinnet egentligen?

Den enda riktigt fria och oberoende journalistiken i Sverige, om det alls finns någon, står de alternativa medierna för. Och de stora mediehusen har, från dag ett, gjort sitt bästa för att smutskasta och svartmåla dessa alternativa medier helt i enlighet med regimens önskemål. Där finns inget stöd för ”dem som utnyttjar sin rätt att fritt uttrycka sig”.

Det snällaste man kan säga om dessa chefredaktörer som nu har en så hög och mallig svansföring är väl att de är hycklare som inte ser bjälken i sitt eget öga. Det verkligt stora problemet är dock att de inte själva förstår hur otroligt förljugna de är, och hur illa deras självskryt rimmar med verkligheten. De här publicisterna tror faktiskt på sina egna uppblåsta ord.