Coronakommissionen har kommit med sin rapport. Den säger det som för mig och andra var uppenbart redan från början, det vill säga sedan det var känt att pandemin var vitt utbredd i det norra Italien som samtidigt besöktes av många svenska skidturister. 

Ett antal läkare försökte påtala faran och sedan, när regeringens och folkhälsomyndighetens passivitet var uppenbar, vädja om snabbare och mer resoluta insatser. Det hade de inget för. 

Varför? Därför att så vill man ha det i det här landet. Den djupaste övertygelse som driver myndigheter och regering är att undvika ansvar.  

Påståendet är kanske förvånande, och upprörande. Ändå är det så. Det har visat sig vid varje kris då ett resolut, av regeringen lett handlande varit av nöden – men aldrig kommit till stånd. Ett tidigt, övertydligt exempel är tsunamin annandag jul 2004, som ledde till mycket stark kritik av regeringens – brist – på handlande. Samma svagheter i regeringens och myndigheters uppträdande har återkommande avslöjats, till exempel vid stora skogsbränder.

Följande konstaterande gäller alltfort: ”Den ledningsmodell som fungerar vid mera vardagliga räddningsinsatser fungerar inte vid större insatser. Under branden blev det tydligt att det vid sådana insatser krävs en stabsledningsmodell som alla centrala aktörer känner till och kan arbeta efter.” (Aud Sjökvist, regeringens särskilda utredare av skogsbranden i Bergslagen). 

Italiens regering och administration brukar närmast beskrivas med nedsättande löje. Landet har dock en för kriser välfungerande organisation. Den ledde till avsevärt mindre lidande för utsatta italienare än för svenskarna vid tsunamin 2004. 

Hur skall man förklara den återkommande svenska oförmågan att handla effektivt vid kriser av olika slag? Det handlar inte om en brist på insikt, eller brist på intresse. Det är ett symptom på något allvarligt, och utbrett inom svensk politik och förvaltning. 

Ansvarsundvikandet har blivit norm. I Sverige vill ingen bli utpekad som ansvarig. Det slipper man också. I stället används samordning, på alla områden och alla nivåer. Beordrandet av samordning och tillsättandet av samordnare är fullständigt onödigt. Sådant sker regelmässigt och rutinmässigt i de fall sådant behövs, i de berördas egenintresse. Det är ett sätt att dela intresse och information och, för all del, också ansvar. 

Det enda man nogsamt undvikit är Aud Sjökvists rekommendation, den i Italien fungerande modellen.  

Och inte kommer det att bli bättre. Det avslöjas vid regeringens kommentarer till Coronakommissionens rapporter. 

Hur har denna kultur av ständigt ansvarsundvikande kunnat etablera sig? Jag tror det är ett sätt för den härskande klassen att skydda sig själv. Denna kultur är alltid närvarande, inte bara vid stora kriser utan också i vardagen, vid mer rutinmässiga beslut. Detta undvikande sker i allmänhet i det fördolda, men vid kriser blir det avslöjat, gång på gång – men inget ändras.