Eftersom ingen förutom möjligen Putin själv vet vad han har för planer känns det angeläget att spekulera i varje fall något litet vad framtiden kan bära i sitt sköte för Sverige. Att Putin kan komma att kasta lystna blickar Gotland är ganska naturligt. Putin har flera gånger sagt att han vill återställa de gränser Europa hade före Sovjetunionens fall och även om han inte menat detta på allvar så finns risken. De gamla sovjetstater han helst vill lägga händerna på är förutom Ukraina, där jobbet möjligtvis redan verkar klart, de baltiska länderna. De baltiska staterna var sovjetväldets pärlor. Om höga officerare hade tur vid pensioneringen kunde de få förflyttning till Estland. Dessutom är Estland, Lettland och Litauen de mest västvänliga av sovjetstaterna och just därför kanske Putin skulle gilla att ockupera dem för att få tyst på dem. Med det vill jag säga att Baltikum kanske ligger näst på tur efter Ukraina.

Om ryska tanks börjar rulla mot Tallinn ställs Nato på ett verkligt prov. Till skillnad från Ukraina är Estland faktiskt medlem. Nato-stadgan gäller, också den vassaste och avgörande paragrafen, nämligen artikel fem, som säger att en attack på en medlem ska betraktas som en attack på samtliga medlemmar som därmed blir skyldiga att göra allt som måste göras inklusive bruket av väpnat våld.

Även Putin har begripit det där. Han vet därför att han måste ta Gotland för att förhindra att Nato gör ön till flyg- och flottbas för striderna om Baltikum. Gotland ligger bara femton mil från Lettland. Så om Putin menar allvar med att till varje pris återställa gamla gränser så blir Sverige oundvikligen inblandat.

Då kanske du invänder att äsch, Sverige har inte krigat på tvåhundra år och vi har knappt något försvar kvar eftersom politikerna behövt den tidigare ganska välrustade försvarsmaktens budget till något mer angeläget, migrationspolitiken till exempel, och att vi därför bara behöver korttidsuthyra en bit av Gotland till ryssarna. Lite pinsamt kanske men ändå i linje med våra försvarspolitiska ambitioner. Något syfte måste det väl ha varit med att vi hållit oss utanför Nato.

Så trodde jag fram till ett årtionde tillbaka när jag av någon anledning blev utgivare av en liten skrift författad av två militärexperter, Bo Hugemark och Johan Tunberger. Skriften heter Trovärdig Solidaritet? – försvaret och solidaritetsförklaringen. Det som skrämde mig vid diskussionen om boken inför publiceringen var att den svenska riksdagen, mig själv och troligen nästan alla andra svenskar ovetandes, redan 2009 antagit en Solidaritetsförklaring som ställde dittills okända krav på Sveriges folk. Så här beskrivs det i skriften:

Solidaritetsförklaringen innebär exempelvis att Sverige ensamt och i förebyggande syfte på Estlands begäran ska kunna skicka förtrupp för att försvara landet mot Ryssland tills trupper från EU och NATO hinner anlända.

Observera att detta riksdagsbeslut var ett unilateralt åtagande från Sveriges sida som enligt en vid det laget nygjord opinionsundersökning knappast förankrats hos dem som skulle betala för de militära insatserna och bemanna kanonerna:

Svenska folket tycks inte ha anammat detta synsätt – i den mån det över huvud taget är medvetet om den nya politiken. I den ovan omnämnda SKOP-undersökningen ställdes även frågan ”Anser Du
att Sverige bör ingripa militärt till de baltiska ländernas försvar vid ett angrepp från Ryssland?”. Mer än två tredjedelar av svenska folket – 68 procent – svarar ”nej”. Bara 28 procent svarar ”ja”. Fyra procent har ingen uppfattning.

Nu står vi här med våra förpliktelser att gå i krig om Estland ber oss. Sverige har lovat omvärlden att mobilisera enveckasförsvaret och ensamt vid Estlands sida dra ut i krig mot Ryssland om det skulle behövas. Det verkar minst lika snurrigt som när Karl XII efter nio års utblottande krig ändå inte kunde låta bli att ge sig av till Ukraina för att möta sitt eget avgörande nederlag vid Poltava. Men om vi sitter alldeles tysta och stilla kan det hända att ingen annan kommer på att vi skrivit en solidaritetsdeklaration.

Det är inte bara Sverige som sitter med en möjligen obehaglig svartepetter i hand. EU gör det också. EU:s utrikesministrar har häromdagen skyndsamt kallat till en informell diskussion om Ukraina. Jag vet vad de borde ha pratat om, nämligen Lissabonfördraget där det i artikel 42:7 stadgas:

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående
medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga.

Om Lissabonfördraget gäller Ukraina är alla EU-länder skyldiga att skicka trupp att slåss mot Ryssland eftersom Ukraina utsatts för ett väpnat angrepp. Men EU-länderna kan kanske slinka ur. Ukraina är inte full medlem utan har bara ett associationsavtal. Vad gäller då?

Själv tycker jag det ser ut som hyckleri. EU vill ha Ukraina som medlem. Europeiska politiker har i flera år rest till Kiev för att frambära sin välvilja och sina ambitioner att snarast arrangera medlemskapet. Om dessa formalia klarats av så hade Ukraina varit medlem i EU och då hade hela EU tvingats in och kriga i enlighet med Lissabonfördraget. Men det vill förstås inte EU (och inte jag heller men jag hade aldrig skrivit på fördraget). Vilken tur för EU att det finns formalia att skylla på.