Mina ögon har i modern tid, det vill säga under de senaste åren, öppnats för perspektiv som jag aldrig tidigare kunnat ta till mig. Jag tycker mig ha varit nog så cynisk och kritisk under flera decennier – och kanske fått ta en del smällar och uteblivet socialt avancemang för det – men jag har ändå haft en stabil klockartro på att Sverige i grunden har varit ett rättskaffens samhälle där hut skulle gå hem även om hutet tillfälligt förvisats av vilseledda men i grunden troligen snälla människor.

De flesta svenskar jag känner tycks dela denna föreställning om att Sverige till sin natur är ett hederligt och bra land som ganska lätt skulle kunna skaka av sig sina hemsökelser – sina ”utmaningar” – bara det ursprungliga förnuft som är landets grundläggande väsen åter kan mobiliseras i politiken. Att de flesta svenskar – ju äldre desto fler i varje ålderskohort – uppfattar situationen på så vis beror på att Sverige fungerade på det framgångsrika sättet under dessa människors formativa år. Ju längre man levt och fått uppleva att tillvaron, trots dess uppenbara fel, är rimligt hygglig och välsinnad desto svårare är det att få in i sin skalle att ett så fördelaktigt tillstånd eventuellt har upphört. Vi kan acceptera att solen går i moln men inte att det nya läget skulle kunna vara permanent.

Vad jag har i sinnet är Sveriges ämbetsmannakår. Min morfar var civilingenjör och statstjänsteman. Först byggde han ett antal vattenkraftverk och sedan blev han generaldirektör för Ångpanneföreningen. Hans lillebror var chef för Flygvapnet. Dessa personer hade säkert allehanda defekter men en defekt de saknade var krypande anpasslighet. De var självsäkra och yrkesstolta. En gång hade en minister sagt emot min morfar som blev chockerad och omedelbart funderade på att avgå. Den svenske ämbetsmannen lät sig inte hunsas av politiska chefer.

Vad som har hänt under de senaste decennierna – om det är politikerna som blivit mer maktfullkomliga eller ämbetsmännen som blivit mer benägna att kröka rygg inför sin överhet – är inte lätt att säga men det behöver inte avgöras ty resultatet är detsamma: rättsstaten tenderar att urgröpas genom ämbetsmännens servila inställsamhet och bli en lekboll för en politik som drivs av drömmar, fantasier och infall.

Låt mig ge några exempel.

Det nu aktuella ”Kevin-fallet” där fyraårige Kevin för tjugo år sedan blev mördad och det svenska rättsväsendet inklusive polis, åklagare, sociala myndigheter och justitiekansler med flera grävde ner sig i en enligt exempelvis Leif GW Persson helt osannolik historia om att mördarna skulle ha varit två pojkar på fem respektive sju år när det i själva verket, enligt Persson, var en trettonårig asylsökande som strax efteråt blev åtalad för våldtäkt. Myndigheternas nonchalans inför de verkliga förhållandena skulle ha berott på att det var valår och att ämbetsmännen inte ville genera den politiska debatten med en invandrarfråga.

Jag börjar tro att en sådan anklagelse mot svenska ämbetsmän, som jag tidigare med förakt hade avvisat som oförskämd och helt gripen ur luften, kan vara befogad inte minst som justitiekanslern Mari Heidenborg var inblandad i fallet och nekade de falskt anklagade pojkarna något skadestånd för statens försumlighet vilket hon mycket väl hade kunnat bevilja. När det däremot handlade om en asylsökande migrant som utfört två våldtäkter men på grund av oklarheter om hans ålder fick sitta fängslad för länge så utdömde Heidenborg ett skadestånd på 840 000 kronor när staten hade kunnat komma undan med 380 000 enligt en juridisk utredning. Det ligger när till hands att misstänka politiskt korrekt och lismande inställsamhet från ämbetsmannens sida.

Ett ärende som är minst lika uppseendeväckande men av större dignitet gäller balanskraft vilket i sista hand betyder om Sverige framöver ska ha elektricitet till alla eller om vissa elkonsumenter periodvis ska stängas av, till exempel enligt ett rullande schema av nedsläckningar, ena dagen Helsingborg, nästa Linköping och så vidare.

År 2016 överenskom s, mp, m, kd och c om en långsiktig energiuppgörelse av innebörd att Sverige skulle producera hundra procent förnybar el år 2040. För att lyckas med detta måste vindkraften femdubblas jämfört med idag.

Vad som först nyligen börjat tränga in i svenska folkets hjärnor, min också, är att vindkraft är en sekunda form av elektricitet, inte minst för att den inte producerar efter konsumenternas behov utan efter hur mycket det blåser. Om man därför inte vill tvingas till drastiska ingrepp, till exempel just att släcka ned Helsingborg och Linköping, så måste det byggas reservkraft kan som dras igång när det inte blåser. Man skulle ha trott att detta faktiskt mycket svåra problem skulle ha hållit de svenska energimyndigheterna sömnlösa av nervositet sedan 2016 och att alla de inblandade ingenjörerna vid det här laget skulle ha gripits av panik för att de under de sex åren sedan dess inte, som det verkar, ha kommit en kilowattimme närmare en lösning.

Svenska kraftnät är den myndighet som ansvarar för att det i Sverige finns elektricitet där det behövs och när det behövs. Myndigheten skriver varje år en rapport om hur kraftbalansen utvecklas, det vill säga om elproduktionskapaciteten är tillräcklig. Det är den inte. Så här skrev Svenska kraftnät i 2020 års rapport:

Årets kraftbalansrapport visar, liksom tidigare rapporter, att den svenska kraftbalansen fortsätter att försämras och importberoendet under topplasttimmen ökar. Den installerade elproduktionskapaciteten i Sverige ökar, men den tillgängliga kapaciteten minskar, då planerbar produktion ersätts av väderberoende produktion med lägre tillgänglighet.

På motsvarande ställe i 2021 års rapport står det:

Årets kraftbalansrapport visar att den svenska kraftbalansen för kommande vinter är jämförbar med prognosen inför förra vintern.

Förrförra vintern uppvisade liksom tidigare år fortsatt försämring och ökat importberoende. Förra vintern fortsatte det med ytterligare försämringar. Ordet ”balans” förekommer 86 gånger i rapporten och varje gång handlar det om något som för en okunnig person som jag låter som allraminst en utmaning.

Särskilt illavarslande för mina öron ljuder ordet ”användarflexibilitet” eftersom det antyder att det är jag som ska ta smällen. Jag ska inte sätta på disken eller ens tända ljuset eller värma huset förrän Svenska kraftnät släpper på strömmen. Det kan förstås också betyda att andra slags elproducenter ska träda in, men det verkar Svenska kraftnät inte tro så mycket på:

Inga antaganden har gjorts kring ökad användarflexibilitet, vilket på sikt skulle kunna minska effekttoppen under topplasttimmen och därmed förbättra effektbalansen. Svenska kraftnät ser dock, i likhet med tidigare bedömningar, en risk att utbyggnad av både användarflexibilitet och planerbar elproduktion blir liten. Detta eftersom lönsamheten för dessa fortsatt bedöms vara låg, och givet mängden vindkraft som tillförs det nordiska systemet kan perioder med låga elpriser bli allt vanligare framöver.

Det blir nog att Svenska kraftnät periodvis tvingas släcka elen hemma hos dig och mig.

Om det ligger något i vad jag påstår är det sensationellt ansvarslöst dels av politikerna, men från dem hade vi nog inte förväntat oss någon ansvarsfull hantering, dels, och det tycker jag är nästan ännu värre, hos de myndighetspersoner som administrerar elsystemet. Varför varnar de inte svenska folket? Ingen ska lura mig att de statliga ingenjörerna inte förstått vad de sysslat med. Min morfar vrider sig i sin grav. Varför avgår de inte i protest mot en politik som i sin outgrundliga förtjusning över vindkraften underlåter att förklara för folket vad de nuvarande planerna kan komma att innebära?

Migrationsprojektet skulle förse Sverige med högutbildad arbetskraft och rädda pensionssystemet, sas det. Att detta var bondfångeri insåg många från början. De ansvariga ämbetsmännen undslapp sig aldrig några varningar. De måste ha vetat men de höll tyst. Det är troligen likadant med energiomställningen. Jag tror inte folket längre kan lita på de ämbetsmän som är satta att förvalta politikernas hugskott. De kryper för makten. Det är ett plågsamt konstaterande för patriotiskt lagda medborgare.