Det är för det mesta besvärande när ens egna uppfattningar inte överensstämmer med det som vetenskapen påstås ha fastlagt. Till exempel är jag vad som brukar kallas klimatskeptiker. Det betyder bland annat att jag inte är övertygad om att den nu pågående statsdirigerade energiomställningen är genomtänkt och vettig. Vad vetenskapen egentligen säger är något som forskningen ännu inte riktigt kunnat ådagalägga men det spelar ingen roll ty den allmänna meningen – och framför allt många ledande politikers mening – är att en i sakfrågan helt okunnig människa som Greta Thunberg kan fungera som vetenskapens språkrör. Det är när hon och hennes meningsfränder kommer med sina gälla uppmaningar att man måste lyssna på vetenskapen som jag blir besvärad.

Det beror på att vetenskapen ändå är vetenskapen. Jag har respekt för vetenskapen. Vetenskap är i vårt samhälle i stort sett synonymt med sanning. Jag skulle gärna vilja stödja min egen klimatskepsis på vetenskap med samma benfasta övertygelse som Thunberg lyckas komma fram till sin sanning.

Klimatfrågan är förstås inte det enda område där jag hyser uppfattningar som skiljer sig från den allmänna meningens påstått vetenskapligt grundade åsikter. Till exempel tror jag att u-landsbistånd är skadligt, inte nödvändigtvis för givarna men för mottagarna. Ändå finns det hur mycket vetenskap som helst som förklarar u-hjälpens nytta för utvecklingen. Ej heller litar jag på sådana upphöjda och vetenskapligt ledande kriminologer som förklarar att hårda straff inte är mer avskräckande än milda straff.

Trots detta fortsätter jag att nästan dagligen torgföra inopportuna uppfattningar med samma självtillit som om jag varit Thunberg själv. Hur kan jag göra det om jag inte har vetenskapen i ryggen?

Att jag vågar sätta mig upp mot åtskilliga samhälleligt vedertagna övertygelser beror på att folk, inte ens vetenskapsmän, alltid har rätt. Det märkvärdiga är att människan inte vill erkänna osäkerheten hos gängse tänkesätt. Jo, vi kan lätt peka på och förfasa oss över stolligheter i det förflutna, att man trodde på häxor och agade barn till exempel, men vi har svårt att föreställa oss att vår egen tid kan vara lika vilseförd. Det stora generalfelet i vårt tänkande – ett generalfel som troligen kännetecknat även tidigare epoker – är att vi inte tar hänsyn till incitamenten. Vad människor gör bestäms dels av vad de får order att göra, dels av deras egna lustar. De egna lustarna är ofta starkare än den erhållna befattningsbeskrivningen vilket kan få förödande effekter.

Första gången jag upptäckte denna effekt i full skala var när jag arbetade med svenskt bistånd i Afrika och hade mycket med nationens ledande politiker att göra. Jag såg då att politiker på det hela taget beter sig som alla andra människor vilket betyder att de först tänker på sig själva och sedan, om energin räcker, på andra människor. Vad dessa ledare borde ha gjort, om man lyssnade till högtidstalen, vore att organisera jordbruket, starta fiskerier, bygga avlopp och annat sådant som egentligen är hårt och otacksamt och ständigt bjuder på besvikelser och motgångar eftersom folk är trilska och halstarriga. Om en sådan regering i stället för att organisera folket kan försörja sig med olika biståndsprojekt är det ett överlägset alternativ. Bistånd är som att plötsligt hitta olja (på den tiden när man ville hitta olja.) Som nationell ledare kan man försörja sig utan hårt och tråkigt arbete.

Förresten är denna insikt även vetenskap. Angus Deaton (bilden) fick nobelpriset i ekonomi år 2015 för detta stycke vetande. Han sa att allt bistånd borde läggas ned men att detta var en så revolutionär uppfattning att han nöjde sig med att föreslå att biståndet begränsades till högst 20 procent av en mottagares statsintäkter.

Vad det gäller är att lägga incitamenten rätt så att de inte snedvrider folks beteende. Men det är på den punkten det så ofta brister varmed jag får vatten på min obekväma kran. Typexemplet på felaktiga incitament i nationell skala är det amerikanska militärindustriella komplexet som upptäcktes och beskrevs av president Eisenhower. Militären, försvarsindustrin och starka politiker hade bildat ett paktum och lyckades använda sin makt till sin egen försörjning och till att styra landets tänkande, varnade presidenten. Det blev modellen för min teori om det välfärdsindustriella komplexet som bara skiljer sig från den amerikanska förebilden genom att vara så mycket större – kanske 40 BNP-procent mot nio när Eisenhower presenterade sina observationer – och så mycket mer ideologiskt dominerande.

Så egentligen har jag mycket mer vetenskapligt stöd än Thunberg. Det är inte bara Eisenhower och Deaton som upptäckt egenintressets väldiga krafter och förmåga att sjösätta uppfattningar som gynnar dess syften och som det lyckas få allmänt betrodda. Nobelpristagarna Richard Thaler (2017) och Daniel Kahneman (2002) var inne på samma spår.

När kända miljökämpar som Thunberg, miljöjournalisten Erika Bjerström och miljöagronomen Johan Rockström talar om miljövetenskapen som en orubblig monolit av klippfasta sanningar ser jag och kanske även de omnämnda nobelpristagarna bara ett välorganiserat särintresse som lyckats förvandla sin egennytta till samhällets dominerande uppfattning med ett ännu osäkert inslag av hållbara fakta. Min vetenskap är minst lika vetenskaplig som miljökämparnas trots att den kommer fram till andra slutsatser.