Kanadas premiärminister Justin Trudeau får kritik och anklagas för att så split efter att ha kallat de tusentals lastbilsdemonstranterna i Ottawa ”svastikaviftare”, läser jag i NY Post.

”Det här är en historia om ett land som tog sig igenom pandemin genom att vara förenat, och ett fåtal människor som skriker och viftar med svastikor definierar inte vilka kanadensarna är” sa han i en debatt i parlamentet.

Jag tänker, inte för första gången, att Justin Trudeau påminner väldigt mycket om våra svenska politiker. Här är ju allt att betrakta som högerextremt, om det inte går hand i hand med regimens politik. Än så länge har kanske ingen av våra högt uppsatta clowner i regering och riksdag använt just ordet ”svastikaviftare”, däremot har ju ordet ”blåbrunt” blivit vedertaget som ett argument när inga andra finns. Och det fjortismässiga språkbruket har smittat av sig på medierna, förstås.

För några veckor sedan var det en jättestor demonstration mot vaccinpassen i Stockholms innerstad – de vaccinpass som redan tidigt var fullkomligt meningslösa, eftersom vaccinerna endast har begränsad effekt mot den rådande covidvarianten Omikron. Det fanns alltså all anledning att protestera mot passen, vilket också tusentals stockholmare och tillresta var eniga om. Men vad gjorde medierna? De letade upp någon sorglig liten tjomme från Nordiska Motståndsrörelsen, som fick representera hela demonstrationen, trots att den absoluta majoriteten av deltagarna var helt vanliga människor utan politisk agenda. En fredlig och samlande manifestation blev med ens en blåbrun sådan, med mediernas hjälp.

Så gör man naturligtvis inte när det handlar om vänsterextremister som deltar i diverse protester och demonstrationer. Oavsett om de nöjer sig med att vifta med rödsvarta fanor, attackerar oliktänkande eller kastar sten och annat jävelskap på polishundar och -hästar, så stryks de medhårs av medierna.

Det upptäckte jag själv när jag för ett antal år sen skrev en nyhetsartikel för Nyheter Idag just om detta. Då hade vänsterextremister attackerat ett SD-möte i Limhamn, och skadat både polishundar och polishästar.

Det hade givetvis ett nyhetsvärde. Men när jag skrev om det vändes det emot mig. Jag blev smutskastad i flera tidningar, och utsedd till ”fascist” av ett antal ledarskribenter. Det spelade ingen roll att jag hade polisens egna källor till mitt förfogande – jag hade ju inte bara kritiserat vänsterextremister utan dessutom gjort det i Nyheter Idag och då var ju karaktärsmord det enda rätta och rimliga, liksom. Jag blev av med ett antal frilansuppdrag eftersom jag så tydligt visat att jag hade ”fel” värdegrund.

Jag måste erkänna att jag blev en smula förvånad, inte över att det tjafsades om min medverkan i Nyheter Idag, för beröringsskräcken när det gällde så kallade alternativa medier var än värre då än nu, utan över att djur i samhällets tjänst fick så lite uppskattning och respekt. Dels av vänsterextremisterna själva, som ju ofta förespråkar veganism och djurrätt – dels av medierna som tyckte det var betydligt värre att någon uppmärksammade djurplågeriet än att det faktiskt utfördes.

Det var en sjuk situation, och den är en sjuka som präglar mediernas förhållningssätt till allt som sker i samhället. Trots att vänsterextremismen är mycket mer utbredd än högerextremismen får den aldrig samma negativa uppmärksamhet av de stora mediehusen. Det är helt enkelt acceptabelt att vara vänsterextremist i Sverige. Därför skulle det aldrig falla fjortisen Per Bolund in att använda ordet rödbrunt för att beskriva dem som svassar omkring bakom röda och svarta fanor. Det är skillnad på extremister och extremister.