Det började lite oskyldigt. 

Dåvarande Medicinalstyrelsens generaldirektör, Bror Rexed (bilden), lade år 1967 bort titlarna med sina anställda. De skulle säga du i fortsättningen i stället för ni eller något ännu formellare och otympligare. En oförarglig liten reform, kunde det tyckas. 

Efter den blev ingenting sig riktigt likt. Ty alla skulle med, som Göran Persson nog skulle ha sagt. Alla invånare. Obildad som intellektuell, underlydande som chef, arbetare som tjänsteman, fattig som rik, barn om vuxen. Alla avstånd mellan klasser och kategorier skulle raderas ut. Alla skulle vara lika mycket värda. Alla skulle tilltalas på samma sätt. Det verkade himla bra. I dag skördar vi frukterna. 

Eftersom alla skulle med, var det naturligt att också barn fick samma rättigheter som vuxna. Det fick de också. Men om det handlade om ansvar och skyldigheter, var det tvärtom. Då skulle de unga människorna fortsatt ses som barn (utan ansvar). För att behaga de unga sänktes myndighetsåldern successivt från 21 till 20 år och därifrån vidare till 19 och 18. (Nu är det bud på 16.)  

Med myndighet följde rösträtt. De före detta barnen kunde nu vara med och välja ledamöter till kommunfullmäktige, landsting och riksdag. De själva kunde också bli valda till samma ämbeten och till och med ingå i regeringen. Men eftersom de (likt barn) fortfarande saknade ansvar, var de av naturliga skäl förhindrade att gå till systembolaget och handla en flaska vin. 

I skolorna blev allt mycket smidigare. Barnen behövde inte längre tilltala de äldre auktoriteterna i tredje person, t ex med fröken, magistern eller liknande. De kunde säga du, precis som Rexed förespråkat. Distansen var som bortblåst. I samma veva rensades de gamla titlarna ut; epiteten småskollärarinna, folkskollärare, magister, adjunkt och lektor förpassades till historiens skräpkammare. I stället kunde eleverna glädja sig åt det nya heltäckande begreppet lärare, ibland förtydligat med tillägget grundskole– respektive gymnasielärare. Vilken landvinning! 

Det fanns nog de som såg förändringen som ett fattigdomsbevis. Men det saknar i dag betydelse. Det enda eleverna orkar säga är ändå bara ”du”, eller möjligen ”du, lärarn”. Att respekten för lärarskrået på så vis kanske avtagit en smula är väl helt enkelt en smäll man får ta. 

Skolans syfte var från början att bibringa unga människor kunskaper. Det var därför följdriktigt att eleverna vid terminssluten fick reda på hur långt kunskapsinhämtandet fortskridit. De tilldelades betyg i form av en eller ett par bokstäver, som – ämne för ämne – klargjorde hur stora kunskaper de hade förvärvat. Ingen såg något konstigt med det. Såväl elever som föräldrar ville ju veta hur det gick. Det fick de också i mer än hundra år. Ända tills jämlikhets- och nivelleringsekvilibristerna på 60-talet satte stopp för dumheterna.  

Modern forskning hade visat att vissa elever förvärvade större kunskaper än andra. Detta framgick tydligt av de betyg som utdelades efter varje termin. En sådan orättvisa måste så klart åtgärdas. Men hur?  

Bort med betygen! Det fick duga med ett verbalt utlåtande efter varje termin i stället. Det skapade mycket större rättvisa.  

Dessvärre visade det sig, att betygen inte kunde undvaras helt och hållet. Högre upp i klasserna visade de sig mer eller mindre oumbärliga. Vad göra? Det fick bli en sådan där underbar kompromiss, som vi svenskar är så bra på. Inga betyg för de små. Relativa betyg i de högre klasserna. Men bara en gång per år till att börja med. För här talade vi trots allt om ganska farliga saker. Bokstäverna måste så klart bort. Och ersättas med… ja, just det, siffror. Genialt! 

Så och så många ettor, tvåor, treor, fyror och femmor att fördela i varje klass. Rättvisare kunde det inte bli. Men avspeglade det verkligheten? Tja… nja…, kanske…, kanske inte? Dags för nästa stora landvinning: Bokstavsbetyg! 

I den gamla skolan bodde ytterligare en abnormitet, som inte längre kunde tolereras, sedebetygen. Unga flickor och pojkar fick efter varje termin särskilda vitsord, som beskrev hur bra eller dåliga de var på att hålla ordning och att uppföra sig ordentligt. Denna information ansågs mer eller mindre självklar. I den nya, moderna skolan behövdes den inte längre. Tvärtom. Sedebetygen klassades som skamliga, nästan som brott med grundläggande mänskliga rättigheter. Så vad göra? 

Bort med sedebetygen! Eleverna måste väl för sjutton ha rätt att uppträda hur fan de vill. 

Jag, som skriver det här, är så gammal att jag minns de gamla klassrummen. Det var till mitt klassrum jag gick om mornarna. Det var där jag fick min undervisning. Fröken och magistern kunde ibland skifta. Men de kom alltid till samma gamla klassrum. För det var där klassen satt och väntade. När den moderna skolan lyckliggjorde mänskligheten med alla sina progressiva idéer, insåg förnyarna på ett ganska tidigt stadium, att de gamla klassrummen måste bort. Det var ju mycket bättre, tänkte de, att eleverna efter varje rast skyndade iväg till ett särskilt skåp i korridoren, där de förvarade sina läromedel, för att där välja ut de rätta böckerna till nästa lektion och ta med sig dem till någon annan del av den stora, sofistikerade skolbyggnaden, där lektionen skulle avhållas. Genialt! 

Så småningom visade det sig tyvärr, att något hade gått förlorat, när de gamla klassrummen försvann. Tryggheten hade försvunnit. (Surprise, surprise… ) Vad göra? Återigen en sån där innovation, som fick kultureliten att hänföras. 

Hemrum! Jo, det är sant! Men var inte det samma sak som det gamla klassrummet? Nja.., jo…, kanske…? Men det viktiga var trots allt att eleverna kunde känna sig som hemma. 

Banaliseringen och infantiliseringen sprider sig nu över hela samhället.  

Genom att förvandla hela den politiska verkligheten till en nomenklaturfråga öppnar sig en hel värld av möjligheter, som tidigare varit förbisedd. Makthavare kan närma sig människor på den låga nivå, där de antas befinna sig och känna sig som hemma. Politiker och journalister vädrar morgonluft. 

Presskonferenser görs om till pressträffar, så att även barn och analfabeter får en aning om vad som försiggår. Absolut inget allvarligt. Bara en träff, där man liksom pratar lite om ditt och datt. Sagerska palatset, statsministerns bostad, döps i tysthet om till Sagerska huset, så att inga avundsamma väljare ska stötas bort i onödan. Riksdagsmän, vars blotta benämning skvallrar om antikverade könsfördomar, försvinner in i glömskan och kallas fortsättningsvis, i all anständighet, ledamöter. Vad annars? 

I det förlegade klassamhället, upphöjdes politiker ibland till statsråd. Det hände till och med, att de benämndes excellens, ecklesiastikminister och annat fint. Vissa fick i själva verket ännu märkvärdigare epitet, till exempel utan portfölj. Nu är det lika för alla. Alla kallas kort och gott för minister. Det är profant och totalt könlöst, som det ska vara i vår tid. 

Tillbaka till de små liven. Några få procent av dem lever inte hos sina föräldrar. Det är ett stort och sorgligt problem (eller utmaning, som det heter numera). Men genom att döpa om alla föräldrar till vårdnadshavare trollas problemet (eller utmaningen) bort, som genom ett trollslag. Tidigare förväntades alla föräldrar ta ansvar för sina barn. Nu är det alla vårdnadshavares privilegium. Säg inte, att inte utvecklingen går framåt. 

Löjligt nog, inbillar sig fortfarande många människor att det är skillnad på kvinna och man. Även detta avhjälps enkelt med några få språkliga piruetter. Så kan det uppväxande släktet, där individerna tidigare kallades flicka och pojke, helt enkelt benämnas barn och ungdom, beroende på hur långt de kommit i sin utveckling. Enda kvarstående skillnaden (som tyvärr är svår att radera ut) blir då snippa eller snopp. När ungdomen kommit upp i vuxen ålder, får hen (se där ytterligare en språklig landvinning) ett lika självklart och befriande epitet, som klargör personens huvudsakliga roller i samhället.  

Kvinnan blir barnafödare, hennes tidigare man sädesgivare och hennes utomäktenskapliga förbindelse gästgivare. I samma veva försvinner kvinnosaken från all upplyst vokabulär. Den definieras om till det mer adekvata begreppet: genderangelägenhet, samtidigt som kvinnosakskvinnan döps om till genderangelägenhetsperson. Är det inte underbart? 

När man går på djupet i denna fråga visar sig möjligheterna i stort sett obegränsade. Tänk bara på alla män, vi blir av med. Målsman blir målsperson, talman blir talperson, ombudsman blir ombudsperson (även om det fortsätter heta ombudsman i resten av världen) och så vidare. God man höll jag nästan på att glömma. Finns det något löjligare? Tänk vad mycket bättre världen skulle bli om vederbörande förvandlades till en god person, kanske rentav en god människa. 

Apropå det. Är det någon som kommer ihåg de gamla narkomanerna? Det var fullt av dem i Sverige för några år sen. Men det lät inget vidare. Nu har vi i stället fått brukare (inte ens missbrukare). Därmed reduceras även detta problem till en mycket behagligare nivå. Samma sak gäller allt knarket, som de brukade skjuta i sig. Det lät för hemskt. Nu har vi fått brukare som använder substanser. Håll med om att det låter mycket trevligare, nästan som om hela problemet vore ur världen.  

Till sist vill jag rikta ett varmt tack till eleverna på Konstfack som visade vägen. Vita havet är så klart en styggelse. Jag minns inte vad de föreslog i stället. Men Svarta havet vore kanske inte så dumt?  

Lars A Boisen är fil kand. Mer än fyrtioårig karriär som copywriter, varumärkesstrateg och byråledare. En av grundarna och huvudägarna bakom Brindfors Annonsbyrå, ledande under 80- och 90-talen. Executive creative director på Ogilvy de första åren under 2000-talet. Publicerade Reklam. Den goda kraften år 2003 samt tillsammans med Karl-Erik Norrman Demokratins förfall (2008) och Färre människor på jorden (2012).