Putin har, naturligt nog, allt sedan sitt makttillträde mött mycket intresse här i Sverige och i andra västländer. Under senare tid har det varit mycket tal om att det är svårt att förstå Putins handlande och Västs bemötande, eller brist på bemötande av detta handlande.  

Det är busenkelt. 

Diktatorn kan tänka, och måste tänka, långsiktigt. Han kan inte nöja sig med kortsiktiga projekt. Han är livslångt bunden vid sin makt. Släpper han kontrollen kan han, snabbt, bli eliminerad. För att nå och behålla sin makt har han varit tvungen att mörda och på andra sätt skada många människor. Han vet att antingen behåller han hela sin makt – eller elimineras han, bokstavligt. Det vore livsfarligt för honom att tänka i kortsiktiga mandatperioder. Han är, som Olof Ehrencrona också påpekat i SvD, i själva verket rädd. 

Logiken är den motsatt i väst. Ledarna tänker kortsiktigt, är bundna vid korta projekt: De skall ju vinna nästa val! 

Hitler skrev redan i Münchenfängelset vad han tänkte göra. Han hade lätta motståndare i Väst, vilkas ledare inte ville, inte kunde tänka långsiktigt. För dem var det viktigast att – åtminstone tro sig – kunna skaffa lugn på kort sikt. ”Fred i vår tid!” 
 

Fast när skadorna redan blivit stora och hotade att bli överväldigande tvingades Frankrike och England att tänka långsiktigt, men då var det delvis försent. Hitler och Stalin hade funnit varandra. 

Situationen är liknande idag. Putin har visserligen inte varit så framsynt som Hitler, han reagerar mer opportunistiskt, men han förstår lika väl som Hitler hur Västs demokratier fungerar. Det utnyttjar han.  

Han ser nu hur de stora länderna i väst i olika grad är bundna till inhemska problem. Allra tydligast är det i USA, det land som skulle kunna sätta stopp för Putins expansionism. 

Putin hugger blixtsnabbt, som en gammelgädda. Han påstår att Ryssland är hotat av Natos planer på expansion, dvs vissa till Ryssland angränsande länders önskan att skaffa sig säkerhet genom ett medlemskap i organisationen. Det är ett löjligt, skrattretande påstående. Nato är inte avsett för offensiva operationer och har aldrig företagit sig något sådant.  

Nu uppträder ändå Putin som den förortsgangster han mest liknar: ”Om inte du slutar med din verksamhet här, som hotar våra knarkaffärer, måste vi bränna ned din butik! Det kostar att skydda dig. Du måste betala!”.  

Alla förstår förortsgangsterns handlande, men inte Putins. De frågar sig: Vad vinner Putin på att vara aggressiv om han nu faktiskt inte vore hotad?  

Han säkrar sin makt. Han kan – som Hitler – presentera ett lockande, nationalistiskt projekt för ryssarna, som känner sig förbisedda och föraktade allt sedan Sovjetunionen föll. Ett återupprättande av det sovjetiska imperiet, om inte till formen så ändå till gagnet har stort folkligt stöd – på samma sätt som Hitler var populär så länge han kunde göra Tyskland stort, utan någon större kostnad. Och det den vanlige ryssen några år fick erfara av det som kallades demokrati har inte fått dem att tråna efter demokratiska reformer. De välutbildade i städerna kan ha en annan inställning. 

Så enkelt är det. Ändå finns det de som inte ser, inte vill se vad som sker. 

Det är enkelt att se Putins motiv. Det är svårare att förstå hans advokaters motiv här i väst. Alla kan ju inte sko sig genom att, som många politiker i Väst, låta sig korrumperas av ryska storbolag. Kanske är det också ointressant att förstå dem. De skadar ju ingen med sina vanföreställningar. De är mest roande.