Allt fler unga vuxna, som fått neuropsykiatriska diagnoser – sådana som ibland kallas ”bokstavsdiagnoser” i dagligt tal – vill nu få sina diagnoser avskrivna. De känner helt enkelt inte igen sig i dem, visar en enkätundersökning som gjorts av P1 Dokumentär i samarbete med psykiatriansvariga på regionerna.

Jag är inte förvånad. Jag minns själv hur det var när min son gick i skolan på 1990-talet, och var och varannan unge i klassen diagnosticerades med ADHD, Asperger och andra neuropsykiatriska diagnoser.

Jag fick ofta intrycket att diagnoserna blev ett sätt för föräldrar och barn att få stöd och hjälp som de inte skulle ha fått annars. Med allt större klasser, och allt mindre tid för varje enskilt barn, fanns inte längre något utrymme för extra omsorg om de barn som till exempel hade svårare att tillgodogöra sig undervisningen, eller som hade svårt att sitta still i klassrummet. För att skolan överhuvudtaget skulle tillhandahålla en resurs krävdes en diagnos, punkt.

Nu visar det sig att det jag upplevde då inte enbart berodde på negativitet från min sida. I radioreportaget avslöjar både föräldrar och skolpersonal att det var ungefär så det det gick till – att skolor inte gav extra stöd och hjälp förrän eleven hade en diagnos, svart på vitt på papper.

Man kan undra varför skolan inte kunde tilldela en resurs även utan neuropsykiatrisk diagnos. Handlade det om pengar? Eller bristen på pengar? Kanske. Men också, tror jag, på att det parallellt med mångfaldsvurmen vuxit fram en snävare definition av vad som är ”normalt” och inte. Alla elever förväntas vara ungefär likadana, bete sig likadant, lära sig i samma takt – de som inte platsar inom den ramen förses med en diagnos.

Det är klart att det är bra att människor kan få väl underbyggda diagnoser, om det hjälper dem i livet, men vem har blivit hjälpt av att barn fått diagnoser som de längre fram i livet inte kan identifiera sig med?

Någonting hände vid den här tiden, hur som helst, det verkar uppenbart med tanke på hur många unga som vill bli av med sina diagnoser. Jag har ingen aning om hur det blev som det blev, för även om jag hade barn i grundskolan under samma tid så känner jag inte till bakgrunden till diagnosinflationen.

Gissningsvis införde skolpolitikerna något slags kryphål i lagen, som gjorde det möjligt för skolledningarna att ignorera barn som var i behov av lite extra stöd så länge de inte hade någon form av läkarutlåtande och vad gör man då som förälder? Man tar förstås alla möjligheter att få hjälp och för många blev diagnosen en sista utväg för att barnen inte skulle bli övergivna av lärare och skolpersonal och hamna mellan stolarna.

Självklart är det många som har korrekta diagnoser, både bland barn och vuxna. Men uppenbarligen har alltför många läkare och psykiatriker varit för lättvindiga med att diagnosticera och delat ut diagnoser på ren rutin. Nu ser vi resultatet.